Brokeback Mountain

Det tog förvisso åtskilliga decennier innan machokulturens stenhårda patent kunde brytas inom västerngenren. Men med facit i hand så var det värt all väntan. Ang Lees stillsamt trånande kärleksdrama om två homosexuella cowboys som träffas på en bergssluttning i 60-talets Wyoming är värd alla lovord och Oscarsgubbar som den överrösts med. Dessutom har den fyllt massa andra syften och funktioner sedan den kom ut; amerikanska pratvärdar som Jay Leno har till exempel sprängproppat senaste halvårets programtid med 1284 olika skämtvarianter med utgångspunkt i filmens handling och vartenda fikarum härifrån till evigheten lär ha omnämnt "den där nya speciella cowboy-filmen" mellan kaffeslurparna.

Rancharbetaren Ennis Del Mar (Heath Ledger) och rodeoryttaren Jack Twist (Jake Gyllenhaal) träffas när de bägge söker jobb uppe på det avskilda bergsområdet Brokeback Mountain. Det blir startskottet för en relation som under de närmaste 20 åren kommer innefatta vänskap, lust och glädje. Ni vet alla de där honnörsorden som medföljer ett lyckat förhållande. Men även den andra sidan av kärleksmyntet som är betydligt mörkare och inkluderar förnekelse, rädsla och skamkänslor. Framförallt hos Ennis som är skräckslagen för att omgivningen ska få reda på hans sexuella läggning och därför gör allt för att upprätthålla en normal relation till sin fru och deras barn. Åren går och även Jack skaffar sig ett substitut och gifter sig och får nöja sig med att någon gång om året träffa Ennis under stort hemlighetsmakeri.

Det smärtsamt begåvade skådespelet från firma Gyllenhaal och Ledger fungerar symbiotiskt med Lees regi där det viktigaste många gånger är det som inte sägs och det som inte görs men som ändå kan anas i den undertryckta vreden, dolda längtan och naturromantiken. De storslagna miljöerna lämnas gott om utrymme och det eleganta fotot och bildkompositionerna är minutiöst planerade. Notera till exempel hur man jobbat med olika typer av fokus, som i tredje bilden från höger här nere. Att den utspelar sig under en längre tidsperiod gör att den får ett episkt melankoliskt skimmer över sig som aldrig är i närheten att bli billigt sentimentalt. Tvärtom är Brokeback Mountain på många sätt en otraditionell kärlekshistoria, inte bara för att den skildrar homosexualitet utan för att den aldrig avviker från realistiska premisser och därmed inte stryker tittaren medhårs i ett förskönande av verkligheten. Med andra ord är det dags att för andra gången i år ta fram den där näsduken som fortfarande ska vara lite saltvattensfuktig från slutfinalen i King Kong om du skött ditt filmtittande rätt.

Så här i slutet av recensionen hade jag egentligen även tänkt skriva något negativt om filmen för att framstå som en balanserad recensent som minsann har utvärderat den här cowboyromansen noga. Så här kommer det; Jake Gyllenhaal passar inte i mustasch utan ser ut som en förrymd statist från Deadwood. Men bortser man från det är Brokeback Mountain en film att förvara i bröstinnerfickan, så nära hjärtat som möjligt.