Cadillac Records

Filmen:
Det vore en lögn att påstå att jag varit särskilt insatt i historien kring hur den svarta rockmusiken slog igenom på allvar under 50- och 60-talets USA som präglades av rasmotsättningar innan jag såg Cadillac Records. Jag kände till Chuck Berry och Muddy Waters, visst, men jag kände inte till hur dessa artister kom att rasera barriären mellan vita och svarta i ett USA som tidigare varit så pass uppdelat att svarta inte ens fick vistas på vissa restauranger eller uppträda på vissa klubbar. Det är den historien som Cadillac Records berättar för oss tittare.

I centrum står karaktären Leonard Chess, spelad av en ganska medioker Adrien Brody, som efter en kortare sejour som klubbägare beslutar sig för att satsa på en karriär inom skivbranschen som skivproducent. Han kommer i kontakt med musikern Muddy Waters som han gör sin första skiva med. Den blir en stor succé och ganska snart har han knutit till sig fler artister som Little Walter, Chuck Berry och attitydfyllda sångfågeln Etta James som alla gör braksuccé med sina skivor från skivbolaget Chess Records.

Det man gör bra i Cadillac Records är att väva in musikelementen på ett sätt som gör att den aldrig tar överhanden från skådespelarnas ageranden trots att musiken i sig är det kanske viktigaste i filmen. Det är ju den som står för hela raserandet av rasbarriären och det är den som är själva stommen i hela historien, men regissören tillika manusförfattaren Darnell Martin förstår att folk hellre ser dramatik än ren musikal. Jag är oerhört tacksam för det trots att Beyoncé får några väl långa musiknummer under slutet av filmen.

Mycket av snacket innan filmen har handlat om just Beyoncé och hur bra hon är i rollen som Etta James. Hon är bra, men långt ifrån så pass bra att det är henne man snackar om efter att ha sett filmen. Det är istället gamla Oz-bekantingen Eammon Walker som Howlin' Wolf som lämnar det starkaste intrycket på en. Han kommer in från ingenstans och äger showen i samma sekund som han visar sig. Scenen där han beskyddar sin bandmedlem är häpnadsväckande. Snacka om att utstråla ren och skär respekt/skräck. Även Jeffrey Wright som Muddy Waters och alltid lika avslappnade och härliga Mos Def som Chuck Berry är riktigt bra i sina roller.

Man fångar också upp tidskänslan på ett lysande sätt med massa enorma kromfyllda vrålåk, tidstypiska kläder och interiörer som hämtade ur ett avsnitt av Mad Men.

Men det bästa är ändå den fascinerande historien som filmen berättar för oss tittare. Martin kanske gör det lite väl enkelt för sig ibland och låter karaktärerna hamna i plågsamt sentimentala scener som då en av karaktärerna hittas på sitt golv efter en överdos eller då en av karaktärerna dör bakom ratten på sin bil, men när hon undviker såna fällor och istället fokuserar på det viktiga som är musiken och samhällets förändrade syn på dessa musiker, så är Cadillac Records en oerhört intressant och välgjord dramafilm om en musikhistoria som få människor är bekanta med och som visar upp en bild av ett samhälle som man med dagens ögon känner kraftig avsmak för.

Jag blev verkligen positivt överraskad av Cadillac Records.

Bilden:
Det är lätt att enbart fokusera på den fina skärpan när man kollar på Blu-rayversionen av Cadillac Records, men då missar man mycket av problemen med transfern. Det är en förvånansvärt livlös och platt bildupplevelse som man bjuds på med en svärta som inte alls övertygar i mörkerscenerna. Här frodas ett minimalt detaljarbete i skuggorna som karaktärerna lämnar efter sig i mörkret och man får aldrig någonsin känna på en djupkänsla som annars brukar känneteckna en bra utgåva. Värst är det när vissa karaktärer ser närmast utklippta ut i scener mot mörk bakgrund. Inte snyggt.

Men till det positiva kan nämnas en hyfsat bra skärpa, klart dugliga färger och hudtoner som överlag ser väldigt naturliga ut.

Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2.35:1.

Ljudet:
Det är kanske dumt att klaga på att ljudet låter för bra, men i fallet Cadillac Records känns det ändå lite berättigat att göra det - för när man hör på musikinspelningar från 50-talet stärker det ju autenciteten om ljudkvalitén inte är den allra bästa. Här låter dock allting rent, snyggt och prydligt som om inspelningarna gjorts på 2000-talet snarare än på 50-talet. Men även om nu ljudet låter modernt, så är det också ett ganska så tråkigt ljudspår där tonerna låter FÖR rena och inte skapar någon riktigt genuin musikupplevelse. Dialogmässigt och även ljudeffekterna som inte består av musikinslag låter dock riktigt bra.

Om man inte resonerar i banorna att musik från 50- och 60-talet bör låta lite sämre än dagens inspelningar, så kommer man förmodligen inte att ha för mycket att klaga på i Cadillac Records. Det är ett bra ljudspår sett till helheten, men jag hade önskat att man varit lite modigare och kört mer tidsenligt i ljudbilden.

Extramaterialet:
Här finns ett ganska så intetsägande och klappa-på-axeln-och-berätta-för-hela-världen-hur-duktig-jag-är-doftande kommentarspår av regissören/manusförfattaren Darnell Martin, ett par småintressanta featurettes som även dem är lite väl självgoda för sitt eget bästa, ett gäng bortklippta scener, några trailers samt möjlighet att lyssna på musik ur filmen genom en interaktiv spellista.