Ethan Kopek inleder sin tisdag med hett, svart kaffe och ett milt, puttrande ihärdigt missnöje över det mesta som rör hans karriär. Ethan ska bli farsa snart, han arbetar som avslaget menlös säkerhetsvakt på en amerikansk flygplats, hans ansökan till polishögskolan avslogs och han hatar sin korpulenta chef. Livet suger, more or less. Med det sagt gillar Ethan pengar och i ett försök att flirta med sin fete chef säljer Ethan in sitt eget milda missnöje som en front för ambition och driv, allt för att få en rejäl löneökning och möjligheten till en eventuell befordran. Det går inte vägen. Livet suger, mer eller mindre. Det Ethan inte vet att han tisdag snart ska gå från det normala, milda missnöjet till koncentrerad, vettlös ultrapanik när en kalkylerande, psykotisk terrorist ber honom stoppa en hörsnäcka i örat och följa hans instruktioner.
Det är verkligen dags för filmbolagen att sluta ge Taron stora roller. Han kan inte spela, alls.
Carry-On är regissören Jaume Collet-Serras (Jungle Cruise, Run All Night, Black Adam) försök till att göra en alldeles egen Die Hard. Storyn om den missnöjda, aningen arroganta flygplatsvakten och hans enmanskamp mot terrorister under julrushens mest hektiska period hade på flera sätt än ett lika gärna kunnat vara en reboot av hela Die Hard-följetongen, där vi fått följa en ung McLane innan polishögskolan, innan Nakatomi Plaza och innan han förpassade varenda tysk terrorist med axelvaddar till dödsriket. Det hade kunnat varit det, om manuset hade brytt sig om sina egna karaktärer, om spänningsmomenten inte hade varit plattare än en pannkaka och om man stoppat in en skådespelare i huvudrollen som gjorde andra saker än att skjuta fram hakan och se förstoppad ut.
Det tråkigaste i Carry-On är att vare sig manusförfattaren eller regissören bryr sig om sina egna platta karaktärer.
Carry-On baseras på en klart godkänd premiss. Här blandas Die Hard 2 med Die Hard 3 och Ethans kamp mot klockan för att rädda samtliga resenärer från terroristerna, och hela idén med hörsnäckan och de orders som Ethan mottar och motvilligt måste utföra, är god. Problemen hittas enbart i själva utförandet som likt andra thrillers från denne regissör (däribland Non-Stop, Run all Night samt Black Adam) saknar nerv, spänning och huserar de mest enformigt ointressanta karaktärerna som går att filma. Taron Egerton i rollen som Ethan är genuint värdelös. Han saknar bredd, han saknar närvaro, karisma och hans intensitet känns forcerad som bäst och nödig som mest. Lika malplacerad och snudd-på lika dålig är Jason Bateman i rollen som psykotisk terrorist då han aldrig är särskilt mycket mer hotfull/läbbig än en normalstor badrumsmatta och när han försöker slåss, ser det ut som Jonas Mäki när han under varma sommarnätter försöker vifta undan envisa flugor.
Manuset är i grunden klart godkänt men castingen fungerar inte.
Det finns ett par scener som fungerar och jag gillar alltid Breaking Bad-gubben Dean Norris som snabbpratande säkerhetschef, men precis som Black Adam och Non-Stop lyckas Jaume Collet-Serra aldrig engagera, skapa spänning eller nerv vilket i slutändan gör detta till en ytterst blek uppvisning i vad som hade kunnat bli riktigt bra.