Casa de mi Padre

Filmen:
Will Ferrell är en av vår tids största komiker och jag är en av hans största fan. Hans hysteriska framträdanden i filmer som Talladega Nights och Anchorman kommer jag aldrig att glömma och det är svårt att föreställa sig en film med honom där han inte bidrar med åtminstone 30 gapflabb. Will Ferrell visar nu även upp sin experimentella sida. Jag kan föreställa mig hur pitchen för Casa de mi Padre såg ut inför filmbolagspamparna. Will Ferrell i en independent komedipastisch av en mexikansk westerninfluerad såpopera, helt på spanska! Vad kan gå fel?

Will Ferrell spelar den återhållsamma och obotligt romantiske ranchskötaren Armando Álvarez vars far Miguel(Pedro Armendariz Jr) har stora ekonomiska problem med sin stora farm. När den framgångsrika favoritsonen Raul(Diego Luna) återvänder hem med sin vackra blivande fru Sonia(Genesis Rodrigues) som en räddande ängel kryper det fram att Raul handlar med knark och har maffiabossen La Onza efter sig. Dessutom förälskar sig Armando i Sofia.

Case de mi Padre osar av sydamerikansk såpa-satir. De har medvetet använt sig av dåligt handmålade bakgrundskulisser, uppstoppade hästar, synbart användande av stuntersättare och riktigt uselt zoomarbete. För att inte tala om den fåniga dialogen. Helt i Will Ferrells stuk och jag tror tyvärr inte att han insåg bristerna i upplägget. För det är mycket som inte funkar. De har fokuserat på mycket på dramatisk dialog som inte är så värst rolig och tonat ner det komiska, stort misstag.

Regissören Matt Piedmont känd från tv-serien Funny or Die ville så gärna göra den här filmen där han fick driva med telenovela-genren (dåligt producerad sydamerikansk såpopera) och kasta in en spansktalande komikerlegend (Ferrell) att han glömde bort att ordna ett roligt manus också. Att se Will Ferrell babbla spanska är roligt i ungefär 5 minuter och de dåliga medvetna produktionsmissarna med kasst målade kulisser och så vidare gör att man drar på mungipan, men inte mer än så. De andra så kallade skämten är plågsamt dåliga. I ett komprimerat sketchformat på 15 minuter hade Casa de mi Padre varit femtielva gånger roligare. Nu är den trots sin sparsamma speltid på 84 minuter stundtals plågsam att ta sig igenom.

Bilden:
Casa de mi Padre ska föreställa en lågbudget sydamerikansk såpa och bilden har justerats utefter de premisserna. Ett gult filter har lagts på och brusvredet har skruvats upp en aning. Skärpan har också dragits ner så att bilden saknar en hel del detaljer. Men inte så mycket att man kan missa de dåligt handmålade kulisserna. Svärtan är inte den bästa jag har sett då det grumlar på friskt i mörkare partier. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Ljudmixen i Casa de mi Padre är av det mer nedtonade dialogbaserade slaget. Enda gången DTS-HD Master Audio-spåret får visa vad den går för är när det pangas. Även fast den är dialogtung har de inte glömt bort surroundhögtalarna som bidrar med att förstärka vissa musikstycken och närvarokänslan.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.