Case 39

Filmen:
Läskiga barn har alltid varit ett tacksamt ämne att inkludera i skräckfilmer. Ibland har det fungerat klockrent. Som i den första Omen-filmen och i ett fåtal andra filmer, men oftast har det blivit pannkaka av hela idén. Felet? Barnskådespelare. Dessa djävulens avkommor som allt som oftast förstör filmer genom att bara öppna truten och leverera replikerna på så gräsliga vis att man vill hälla salt i ögonen och drömma sig bort till en bättre värld - helt utan barnskådespelare.

I Case 39, den tredje filmen på ganska kort tid om läbbiga snorungar (The Children och Orphan är de två andra), kretsar historien kring en socialarbetare spelad av Renée Zellweger som tar hand om en liten flicka vars riktiga familj visat sig vara mordiska galningar som försökt grilla den lilla flickan i en ugn. Det dröjer inte länge förrän det visar att den lilla flickan inte är så oskyldig som hon verkar och att den stackars socialarbetaren släppt in djävulen själv i sitt hus. Att ingen direkt begriper att det är något fel på ungen är otroligt. Hon har den typiska frisyren som utmärker elaka barn på film och sättet hon pratar på utstrålar verkligen "allting står inte rätt till".

Godtrogna karaktärer i en illa skriven film.

Det är ett simpelt koncept som i händerna på rätt filmmakare skulle ha kunnat förvandlas till någonting effektivt och skrämmande. Men i Case 39 blir det aldrig läskigt. Inte en endaste gång. Regissören Christian Alvart (som gjorde Pandorum) slarvar bort alla möjligheter till skrämsel genom billiga hoppa-till-effekter och framförallt genom att inte hålla tillbaka överspelet från den bedrövliga barnskådisen som gestaltar problembarnet, vilket gör att man mer stör sig på dennes bristande förmåga inom skådespelandets ädla konst än vad man fokuserar på vad som eventuellt kan tänkas vara läskigt.

Bradley Cooper dyker upp i en onödig och föga trovärdig biroll som psykiater, medan Deadwood-sköningen Ian McShane än en gång bevisar att han förutom den ljuvliga tolkningen av Al Swearengen och elaka farsgubben i Hot Rod är en hemskt usel skräpgubbe som inte klarar av den simplaste av repliker utan att låta förstoppad. Han har lånat sin karaktär från Exorcisten, men lagt till en hagelbrakare bara för att framstå som lite mer bad-ass. Inget bra val.

Case 39 är en föga originell skräckfilm som så gärna vill vara en ny Exorcisten eller en ny Omen, men som faller platt på skrämselfronten (eller snarare: den bristande skrämselfronten), hemska specialeffekter och sina usla skådespelare. Renée Zellweger passar endast att spela roller i romantiska komedier där det inte ställs några större krav på henne än att hon ska le och se lite osäker ut, här blir det nästan skrattretande att se henne spela orolig och vettskrämd.

En av årets sämsta skräckfilmer.

Bilden:
Case 39 levererar en relativt stabil bild som fyller sin funktion utan att för den skull glänsa särskilt mycket. Det är en hyfsad skärpa som dras ned av en del utsmetade objekt och något mjuka partier, kontrasten är lite mer jämn av sig och färgarbetet är lyckat med färgtoner som mestadels går i gråa och ljusbruna nyanser. En ganska dämpad och medelmåttig bild som inte lämnar några bestående intryck.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp kusligheterna (eller okejdå, försöken till kusligheter) på ett lyckat sätt i surroundmixen. Det är knarrande golv, gnällande dörrar och viskningar som flyger runt i högtalarna under filmens gång, precisionen är ständigt närvarande och riktningsdetaljerna blir därför en ren fröjd att avnjuta. Dialogerna hade kunnat vara aningen högre mixade och musiken känns lite ojämn i sin mix, men i övrigt ett bra och stabilt ljudspår.

Extramaterialet:
Här bjuds på några halvdana featurettes som försöker öka på mystiken kring händelserna i filmen samtidigt som man klappar varandra på ryggen och berättar hur bra allting är, mycket skitsnack och således inte särskilt intressant. Här finns också några bortklippta scener.