Ian Flemings romanspion har genom åren utvecklats till en fullskalig institution med allt vad det innebär av anrikhet och tradition. Dessvärre har det även inneburit en mossväxande konservatism som blivit allt mer tydlig och Bond som fenomen har stundtals varit svårt att ta på allvar. Med andra ord var det läge för det tunga förnyelseartilleriet och i Casino Royale nödinkallade man en dubbel vitamininjektion. Dels Golden Eye-regissören Martin Campbell men framförallt Daniel Craig i rollen som 007.
Just bakgrunden till den klassiska sifferkombinationen blir det första som avhandlas i den oerhört delikata svartvita inledningen. Sedan följer en ramberättelse som förvisso vid första anblicken ser traditionell ut med terrorister, vackra kvinnor och bilar. Men för första gången på en herrans massa år vågar man ta sig själv på allvar och inte forcera in putslustiga oneliners så fort det hettar till. Borta är även Q (M är dock med så ena halvan av klädsbutiken finns representerad med andra ord) och alla krystade uppfinningar. Vad som däremot tillkommit är Mads Mikkelsen som spelar Le Chiffre, en otrevlig typ som finansierar terroristverksamheter. Och visst hettar det till rejält mellan Bond och Le Chiffre, både vid pokerbordet men framförallt i en tortyrscen.
Vad som gjort Casino Royale till en så positiv överraskning för såväl inbitna fans, Bond-skeptiker och de som bara är allmänt Bond-ointresserade (såsom jag själv) är att Craig lyckats levandegöra Bond och gör honom mänsklig med allt vad det innebär av att visa känslor, bli kär och så vidare. Resultatet av att ge honom ett större spektrum att spela med blir paradoxalt nog ett hårdare och rakare sätt att göra film på. Det har handlat om att hämta hem en urspårad spion och ta tillbaka honom till rötterna igen. Och det lyckas verkligen. Om man så vill; Bond är död, länge leve Bond.
När det stod klart att det ärofyllda uppdraget att spela Bond skulle gå till Daniel Craig gick det inte många minuter innan Hata Craig-hemsidorna låg uppe. Jag tvivlar på att han har fått några Sorry-kort så här i efterhand men däremot hade det varit på sin plats. För Craig bjuder på den bästa gestaltningen sedan åtminstone Sean Connerys dagar när han ser till att både kunna tillfoga och ta emot smärta på ett helt annat sätt än vad övriga Bonds mäktat med. Nu ska jag inte överdriva hyllandet av varken filmen eller Daniel Craig men det är tveklöst så att Casino Royale pumpar in nytt blod i Bond-franschisen. Och gudarna ska veta att Flemmings kultroman var i stort behov en blodtransplantation.
Mycket bra utgåva också måste jag säga, bilden är sanslöst färgrik med ljuvlig konstraster. Att vi inte bjuds på ett DTS-spår är inget man grämer sig över när man väl hör Dolby-spåret och dess kristallklara mix. Extramaterialet inkluderar två längre dokumentärer på vardera drygt 20 minuter där så gott som alla huvudrollsinnehavarna, producenterna, regissörerna, manusförfattarna med flera har fått komma till tals. Sedan följer en lång och välproducerad dokumentär om Bond-brudarna genom åren; Bond Girls are Forever. Chris Cornells musikvideo och en trailer har man också klämt in.