De serietrogna har för länge sedan lämnat sågningsstadiet. Nu är det blint raseri som riktas mot regissören Pitof sedan han själv avfärdat fanboysen som fascister. Skuldbördan, för det som majoriteten av kritiker anser vara en chockerande dålig film, delas dock i förlåtande stunder mellan honom och filmbolaget Warner Bros med följande liknelse: Någon ger en apa en pistol. Apan skjuter en människa - vems är felet? Tuff regissörsdebut i Hollywood alltså för denne fransos som annars mest är känd, och faktiskt också erkänd, för sitt arbete med visuella effekter.
Catwoman tillhör traditionellt sett inventarierna i Bruce Waynes universum och har etablerats tillräckligt för att vara en egen tryckt titel. Men i den här filmen ska man underligt nog glömma alla kopplingar till serieförlagans Batman och Gotham city. Det enda sambandet mellan Halle Berrys Catwoman och Michelle Pfeiffers semi-psykotiska tolkning (Batman returns -1992) eller Lee Meriwether i den första ofattbart usla spelfilmen (Batman -1966) är just skurk-namnet. I övrigt är det ändring. Inte ens vardagsidentiteten Selina Kyle behålls. Pitof ville ha det så, ville göra något "annorlunda" och serieförlaget DC deltog glatt i nedmonteringen av sin egen figurs bakgrund och egenskaper. Karaktärsmord utfört. Kattkvinna finns, lättklädd, närmast liknande den erotiska seriekollegan Cat Claw där pälsen exponerades flitigt.
Patience Phillips är en hunsad annonsbrytare på ett hudkrämsföretag. Skumma saker pågår i kulisserna. Krämens långtidseffekt får folk att se ut som Swamp thing. Patience är på fel plats vid fel tillfälle, drunknar, dör, flyter upp och får någon slags spirituell, konstgjord andning av en flock mystiska katter och sedan börjar den obligatoriska förvandlings/förvecklingskomedin á la Peter Spiderman Parker. Gammal hederlig serietidningsupptakt. Boven spelas av Sharon Stone. En bokstavligen hårdhudad biatch som av dunkla orsaker ska prångla ut krämen på marknaden.
Det ligger mycket i den generella kritiken som filmen fått sedan
biopremiären. Tempot är forcerat, nästan spattigt, kattreferenserna går tretton på dussinet och Halle är inte alls speciellt bra. Catwoman svullar i sig sushi, Catwoman mjauar teatralt, Catwoman slickar polis i ansiktet. Handlingen är hyfsat oangelägen och ibland märks samma slags dumma dramatik som gjorde 60-talets TV-Batman psykadeliskt kul men aldrig bra. Att man inte är trogen seriens original stör måttligt. I floden av sågningar har någon summerat filmen med "Att klä Halle Berry i en tajt läderdress är en bra ide. Resten är inte det."Och nä, det blir ingen ny Oscar Berry, men det är heller inte ren kattskit rakt igenom. Bara dåligt.