Caught Stealing

Hur mycket jag än älskar Black Swan, Requiem For a Dream samt The Wrestler går det inte att komma från det faktum att Darren Aronofsky via åtskilliga filmer, åtskilliga historier och åtskilliga dramaturgiska knep och manér vid upprepade tillfällen berättat för oss alla att han hatar oss. Hans sällan särskilt blyga avsmak för mänskligheten och dess mörka sidor har öppet och rått kritiserats, blottats och porträtterats på ett vis som ofta skapat en svårdefinierad olustig känsla av otillräcklighet hos mig som tittare. När han i Noah och Mother dessutom gav både en och 2000 kängor åt kollektiv övertygelse och religions makt över människan, kändes det för egen del som att vi aldrig skulle få se en film med ett lite mindre deprimerande budskap från den ytterst skicklige Aronofsky. Men jag hade fel. Det finnes en pulp-tokig, lite rå och rolig underhållare där under det hårda ytan och Darren har via denna adaption av Charlie Hustons hyllade bok gjort sin mest lättuggade film hittills.

Caught Stealing är med det sagt ingen popcornfilm. Det är inte direkt Marky Mark som The Rock som via olyckliga omständigheter hamnar i trångmål med tredubbla maffiarepresentanter. Nej. Darren vet fortfarande hur man bygger obehag och skapar karaktärer med djup, nyanser och den där plågade, mörka sårbarheten som gör framförallt The Wrestler så otroligt bra. Storyn tar plats i Brooklyn, New York. året är 1998 och vi får följa den unge Hank, vikarierande bartender som två år tidigare klippte sönder sin gratisbiljett till en kometkarriär som baseboll-stjärna genom att fylleratta en Pontiac rätt in i en telefonstolpe. Hank lider av demonerna från olyckan, dränker dess åverkan på hans normaltillstånd i sprit och öl och hoppas att hans älskade San Francisco Giants en vacker dag ska ta sig till finalen i MLB World Series. Vid sin sida har han flickvännen Yvonne (Zoë Kravitz) som desperat försöker få honom att sluta dricka, sluta våndas över "vad som kunde ha varit" och försöka leva i nuet, allt detta medan hans närmaste granne och nyblivna kompis Russ langar knark i volymer som skulle kunna få självaste Escobar att svettas av avundsjuka.

Hank vet dock inget om Russ affärsverksamhet och sådär naivt tackar han ja till att sköta om hans katt under tiden som han reser hem till London för att delta under sin fars begravning. Något som han naturligtvis aldrig borde ha gjort då både den judiska maffian och den ryska är ute efter stora summor undangömda knarkpengar som Russ lagt vantarna på, och gömt. När samtliga får reda på att det är Hank som har nyckeln till Russ kattskitpräglade lägenhet och därmed nyckeln till pengagömman, inleds en katt-och-råtta-lek av oproportionerliga mått där den pressade Hank nu måste använda all sin list för att undkomma med livhanken i behåll.

Precis som väntat och precis som i boken låter Darren Aronofsky New York agera tredjekaraktär här och väljer att blotta dess grisigt fula buk snarare än att bygga den där tröttsamt romantiserade bilden av staden som vi såg i bland annat Spike Lees senaste fiasko till drama. 1998 års Brooklyn är här nedgånget, smutsigt, bullrigt, stökigt och proppat med karaktärer och personer som är moraliskt korrupta och för det mesta berusade. Aronofsky målar med en bredare pensel än vad han brukar rent dramaturgiskt och han låter våldet i Caught Stealing behålla någon slags lättare, mildare ton än vad jag hade förväntat mig, även om det finns en del grafiska scener som involverar gott om blod och regelrätta maffiaavrättningar. Det märks på så så sätt att han som regissör inte är van vid att filma eldstrider och även om hans jaktscener, till fots och med bil, genom New York bjuder på massor av nerv, tempo och tjusig klippning finns det delar av den här filmen som känns komiska i sin våldsamhet, men avser att lämna avtryck och påverka mig som tittare på ett djupare plan. Särskilt en story-twist i slutet av första akten känns malplacerad rent strukturellt men även känslomässigt märklig då uppbyggnaden saknar känslomässig tyngd. Resultatet av denna twist påverkar hela filmens story men känns aldrig vare sig så gripande eller berättarmässigt påtaglig först i scenerna som följer då jag som publik blir en smula manipulerad, vilket hör till den kanske sämsta delen av Caught Stealing.

Med det sagt är Caught Stealing en bra film. Det är en rapp, lortigt rå, spännande, tät och rolig thriller som vi behöver mycket mer av i dagens filmklimat. Aronofsky blandar True Romance med Uncut Gems och bjuder på ett tempo som är svårt att inte älska. Den är chanslös mot The Wrestler och Black Swan sett till hans bästa stunder men fortfarande vassare än såväl Noah som The Whale och en thriller du inte vill missa.