Chappie

Filmen:
Vi vet att du gärna vill lyfta fram Sydafrikas mörka historia av apartheid i dina filmer, Neill Blomkamp. Utanförskapet, diskrimineringen och maktmissbruket. Hur vi vet det? För att du gjort det i alla dina filmer hittills. Det funkade jättebra i District 9 och var en av många anledningar till varför filmen kändes så äkta mitt bland alla jättearga jätteräkor och robusta robotar. Det funkade mindre bra i medelmåttiga Matt Damon-rullen Elysium och i Chappie fungerar det inte alls.

Tänk dig ett kärleksbarn mellan Paul Verhoevens ultravåldsklassiker Robocop och mysiga familjefilmen Short Circuit bosatt i Sydafrika, men helt utan samma kvalitet som i nyss nämnda filmer. Med apartheid-metaforer i var och varannan scen. Det är i princip Chappie i ett nötskal. Blomkamp fortsätter att verka inom sin tjatiga trygghetszon och låter även denna berättelse kretsa kring utanförskap i Sydafrika. Chappie är inte bara namnet på filmen, utan också på den självtänkande robot som forskaren Wilson (Dev Patel) skapar efter att ett gäng kriminella kidnappat honom.

Chappie, som för att ytterligare trycka på Blomkamps evinnerliga upprepningar spelas av Sharlto Copley, lär sig snabbt vad det innebär att vara levande i några söligt sentimenala ögonblick (där han bland annat upptäcker He-Man på TV) och får en fin relation med sina skurkkompisar som lär honom matnyttiga knep för att kunna råna folk på pengar, typ. Frågan om rätt och fel lyfts fram med jämna mellanrum. Om moral och etik. Chappie brottas med tankar om vad han vill göra och vad han borde göra. Helst av allt vill han bara passa in. Vara en i gänget. Det är en fin tanke och öppnar upp för en intressant karaktär, men tyvärr är Copley alldeles för blek som skådespelare för att verkligen lämna några starkare intryck på en. Faktum är att den enda skådespelaren som lämnar ett positivt avtryck är Hugh Jackman som är grym i rollen som filmens stora elaking. Mer roller av den typen till Hugh, tack.

Rent visuellt är filmen en fröjd att titta på med CGI som då och då får hakan att åka ner i golvet och robotdesign som får en att salivera över hur coola figurer som kan tänkas dyka upp i Blomkamps kommande Alien-film. Blomkamp visar också till och från prov på den lekfullhet i berättandet som han briljerade med i District 9 under några av filmens actionscener, men manuset förstör precis allt hopp om att få till något vettigt av det hela. Karaktärerna är hemska, dialogerna ännu värre och all övertydlig symbolik blir direkt kräkframkallande tjatiga redan efter några minuter.

Lägg därtill de skrattretande försöken till skådespeleri från ärkesoporna i hiphopgruppen Die Antwoord och du har precis alla ingredienser som krävs för en riktig risig filmupplevelse. Chappie är inte bara Blomkamps överlägset sämsta film hittills, utan också en av årets absolut mest outhärdliga filmupplevelser.

Bilden:
Här är det inte mycket att snacka om. Bildmässigt är Chappie alldeles perfekt. Fenomenal skärpa som fångar upp varenda liten detalj i omgivningarna samt färger som är så välbalanserade och levande att ögonen liksom omfamnas i en mysig kram varje gång man fäster blicken på Chappies blå ögon eller hans orangefärgade öron. Svärtan är också grym. Mörk, mustig och utan minsta tillstymmelse till att kännas utsmetad. Brus, smuts och andra tråkigheter lyser också med sin frånvaro.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Riktigt bra, men inte fullt så överväldigande som den underbara bildkvalitén. Här bjuds på ett lossless 7.1-spår som är som allra bäst under filmens lugnare partier med välmixade dialoger där subtila effekter i scenerna skapar en härlig inlevelse i ljudbilden. I actionscenerna är det lite mer ojämnt där det vid några tillfällen tenderar att kännas mer högljutt än vad det är bra, inte minst hur vapenljuden slår i taket lite väl hårt, men på det stora hela är det här ett riktigt bra ljudspår som bjuder på såväl precision som ren styrka.

Extramaterialet:
Här finns ett alternativt slut, en förlängd scen samt en hel uppsjö av olika featurettes som behandlar olika delar av produktionen.