Che - Gerillaledaren

Filmen:
När Steven Soderbergh beslutade sig för att göra en film om Che Guevara och dennes liv som gerillaledare med Benicio Del Toro i huvudrollen var det nog många som förväntade sig något alldeles fantastiskt. Sist Soderbergh och Del Toro jobbade tillsammans blev det ju storslam på Oscarsgalan med filmen Traffic, så man kan väl säga att de höga förväntningarna i princip varit berättigade.

Just därför känns det som en extra stor besvikelse när man ser på det sövande slutresultatet. Den första filmen Che - Argentinaren var olidligt seg under större delen av speltiden och den här andra och avslutande delen puttrar på med precis samma tomgångskänslor. Handlingen tar vid efter den första filmen när Che som blivit berömd efter sin inblandning i den kubanska revolutionen går under jorden för att börja planera på en ny revolution - den stora latinamerikanska revolutionen. Vi får följa honom i vad som kom att bli hans sista strid innan han tillfångatogs och sedermera också avrättades.

Men särskilt mycket stridigheter är inte att räkna med. Under de första 10 minuterna säger man knappt ett ord och den första timmen känns som en enda lång hälsningsturné. Nya personer kommer till djungeln där Che, eller Ramon som han kallar sig, befinner sig. Han tar i hand och presenterar sig. "Hej, jag heter Ramon". "Hej Ramon, jag heter Chico". "Hej, jag heter Ramon". "Hej Ramon, jag heter Augusto". Sådär håller man på i vad som känns som en evighet. Ett oändligt hälsande som skapar träsmak i baken och gäspningar som ger käkarna träning som heter duga.

Sen knallar man runt mycket också. När man hälsat klart på folket, så ska man ut och vandra i djungeln. Där träffar man nya människor att hälsa på. Hej hej. Sen knallar man igen. Che - Gerillaledaren har visserligen en del eldstrider inkluderade, men överlag är det promenader och hälsningsfraser som fyller ut speltiden på 2 timmar och 10 minuter. Jag hade själv inte förväntat mig något överflöd av eldstrider eftersom det här trots allt är berättelsen om människan Che och inte om revolutionerna i sig, men bara därför behöver man ju inte vräka på med den ena monotona scenen efter den andra. Det är det största problemet med Che. Att Soderbergh blir för kär i att filma sin huvudrollsinnehavare när denne i princip gör ingenting och därmed glömmer bort att lägga till ett berättartempo som inte får oss tittare att somna på grund av tristess.

Men det finns positiva saker också. Regin är läcker genom hela filmen med en närmast poetisk ton i varenda scen och Benicio Del Toro är magisk i huvudrollen. Det är svårt, ja, närmast omöjligt att se någon annan som skulle fungera lika bra i rollen som Che. Hans lugna sätt att tala på och värmen han utstrålar bland sina närmaste är påtaglig genom hela filmen. Det är bara synd att han inte får så mycket vettigt att göra under filmens gång, men han gör det bästa av situationen och levererar en insats som åtminstone borde ha gett honom en Oscarsnominering. Extra kul är det också att se Lou Diamond Philips i något annat än en B-film efter många år i det träsket. Han har visserligen bara en kort roll, men det är en fin prestation av en bortglömd skådespelare.

Som helhet är dock Che - Gerillaledaren mest bara en sövande och på tok för enformig berättelse om en legendarisk människa som många idag mest bara känner till som "det där ansiktet på så många T-shirtar, posters och kaffemuggar". Steven Soderbergh kan bättre än såhär och det känns sorgligt att han inte tog chansen att skapa något som hade alla chanser i världen att bli till en klassiker. Del Toro och det vackra fotot räddar filmen från att helt falla i bottenbetygets djupa grav, men något högre betyg än en 5:a är det inte på tal om - trots att Del Toro ensam är värd åtminstone en 9:a.

Bilden:
"Det är ju som att själv vara på plats" utbrast min mamma när hon såg på filmen och även om hon nu inte är någon bildexpert överhuvudtaget, så har hon faktiskt helt rätt. Skärpan och de varma färgerna i främst utomhusscenerna (i djungeln och i städer) är helt enkelt utomjordiskt bra med ett fantastiskt tredimensionellt djup och en knivskarp skärpa som gör att det faktiskt känns som att man själv är på plats. Så skarp och levande är bilden, så fantastisk är transfern i Che - Gerillaledaren. Det är inte riktigt samma imponeringsfaktor i inomhusscenerna, men även där är skärpan mycket bra.

Svärtan är dock bara okej med en del smuts som blir märkbart i de mörkare scenerna, men lyckligtvis förekommer det inte allt för många ögonblick då svärtan tvingas visa sitt anlete. Det är i scenerna i dagsljus som bilden verkligen briljerar.

Filmen är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Här finns ett spanskspråkigt DTS-HD Master Audio-ljudspår som inte ursäktar sig det minsta, utan vräker på med full kraft i de lite mer intensiva scenerna som inträffar under filmens gång. Basen (som hade kunnat vara aningen kraftigare) och surrounden går hand i hand under eldstriderna med en närmast obehaglig närvarokänsla som skapas i rummet. Det är vinande kulor, skrik och explosioner som alla känns distinkta och välmixade. Dialogerna hörs hur tydligt som helst och detta även i lite mer kaotiska ögonblick.

Precis som Johan skrev i sin recension av Che - Argentinaren, så lider även detta ljudspår av att basen inte riktigt går i paritet med vad som händer i bild. Maskingevären ger ett alldeles för fjuttigt basljud medan granater och andra explosioner får det att vibrera rejält i rummet. Där hade man kunnat mixa lite bättre.

Extramaterialet:
6 stycken trailers på kommande filmer är inte min uppfattning om bra extramaterial. Snålt värre.