Chef

Filmen:
Det brukar tipsas om att inte äta någonting innan man ser vissa filmer som innehåller sånt som på ett eller annat sätt riskerar att förflytta maginnehållet från dess rättmätiga plats till en närliggande möbel. Raka motsatsen gäller för Jon Favreaus hyllade feel good-rulle Chef. Ät ordentligt innan du ser den. Helst både frukost, lunch och middag samt två ordentliga mellanmål. Annars är nämligen risken överhängande att du, precis som jag, kommer på dig själv att stirra alldeles för ilsket på TV:n och alla smarriga maträtter som tillagas under filmens gång.

Här finns ett flertal scener som står och sniffar på samma högkvalitativa nivåer av matlagningsporr som tidigare bjudits på i filmer som Maffiabröder (fängelsescenen där det bland annat skivas vitlök med rakblad till tomatsåsen) och Ratatouille. Men det är också en fin berättelse om att våga följa sitt hjärta och förverkliga sina drömmar, stora som små. Favreau som stått för såväl manus som regi spelar själv huvudrollen som hyllad kock på lyxkrog vars yrkesliv går åt pipan efter ett bråk med en matkritiker. I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och glädjen i att laga mat, så bestämmer han sig för att starta rullande restaurang i form av en Food Truck. Det som följer är en himla massa matlagning som kommer få dig att salivera vildsint av förtjusning framför TV:n, myspys i stora lass och ett riktigt fint samspel mellan Jon Favreau och Emjay Anthony som spelar hans son. Det är en roadmovie med mycket hjärta. En urmysig bagatell där det visuella med ett läckert foto som fångar upp maten och alla ingredienserna på ett så kärleksfullt sätt att man i stort sett kan känna smaken genom bilden lämnar en alldeles matt av beundran.

Det som funkar mindre bra är delar av manuset. Framförallt när det kommer till sidokaraktärerna. Chef har gott om karaktärer som egentligen inte tillför någonting till berättelsen överhuvudtaget. Scarlett Johansson och Sofia Vergara spelar flickvän (?) respektive ex-fru till Favreau, men fyller egentligen inga andra funktioner än att bjuda på kvinnlig fägring i en annars mansdominerad rulle. Robert Downey Jr dyker upp som sig själv, typ, i en trött biroll som mest känns som ett led i att tacka Favreau för hans insatser i de två första Iron Man-filmerna.

Chef är en okomplicerad liten berättelse som trots sina små brister trycker på de rätta knapparna. Det är mysigt, underhållande och allmänt hjärtvärmande. En feel good-rulle att må bra till. Kom bara ihåg att äta innan. Ordentligt.

Bilden:
Inget märkvärdigt egentligen, men definitivt en trevlig transfer där detaljrikedomen är strålande och svärtan likaså. Färgerna känns kanske aningen för dämpade emellanåt, men den fina skärpan, tunga svärtan och avsaknaden av några tråkiga artefakter gör att det hela känns som en baggis i sammanhanget.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Ljudmässigt är Chef lite lurig. Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som vid en första anblick känns som ett typiskt komedispår med fokus på de främre högtalarna och ganska sparsmakat med surroundeffekter, men ju längre filmen kommer händer något med mixen. I samband med att kunderna växer runt den lilla mattrucken, så växer även ljudet till en riktigt trevlig och inbjudande ljudmatta med ljuvliga panoreringar som verkligen sätter en mitt i händelsernas centrum.

Extramaterialet:
Här finns ett trevligt kommentarspår med Favreau och kocken/producenten Roy Choi samt ett par bortklippta scener.