Children of Men

London år 2027. Kvinnor har förlorat förmågan att födda barn och slutet för människosläktet närmar sig sakta men säkert. Oron och undergångsångesten har förvandlat jorden till vad som mest liknar 30-talets Tyskland med arbetsläger, deportation och kaos. Världens yngsta människa har precis dödats i ett attentat när ex-aktivisten Theo (Clive Owen) hämtas till ett hemligt möte av sin ex-fru (Julianne Moore) och senare presenteras för vad som kan vara civilisationens sista hopp. Ett nytt uppdrag tar form.

Jag har varit vansinnesladdad och så där ge mig ge mig ge mig-manisk angående Children of Men ända sedan den utannonserades för några år sedan. Inte bara för att dystopiska futuristiska skildringar med mörka undergångshimlar som tynger ner förstörda städer är bland det jag allra mest ser på film utan även för att tex-mexaren Alfonso Cuarón har stått bakom kameran. Hans jobb med tredje Harry Potter-filmen var ruskigt imponerande ur rena regissörsmässiga aspekter. Och som redan framgått för er som har sneglat lite på betyget här klockan 1 (har alltid velat få göra sådan där "Titta diskret på mannen i grått, riktning klockan 7"-spiongrej) så blev jag inte besviken. Inte alls.

Beröringspunkter med framtidsskildringar som Blade Runner finns förvisso ständigt närvarande men likheterna med V för Vendetta är betydligt fler. Inte minst det politiska kaoset och sättet som bägge filmerna skildrar ett framtidsscenario som inte bara känns realistiskt utan stundtals till och med troligt. Med blodstänk på kameralinsen och sex minuter långa tagningar utan klipp vore det en grov underdrift att påstå att det känns dokumentärt.

Förutom det bästa kameraarbetet på år och dar är det som imponerar mest att det lyckas vara så pass osentimentalt samtidigt som det är extremt emotionellt. Anledningen till att Children of Men lyckas ro iland den ekvationen är att manuset helt enkelt så tydligt befäster att det enda som spelar någon roll är mänsklighetens fortlevnad. Därför blir det aldrig sentimentalt när dödsfallen kommer eftersom filmen hela tiden jobbar mot större mål och mening. Titta till exempel på skildringen av hur en av huvudpersonerna dör i ett ganska tidigt skede av filmen; kliniskt och osentimentalt på ett sätt som påminner om hur den italienska neorealismen brukade gå till väga i sina filmer när det gällde att på tidigt stadium plocka ur huvudkaraktärer ur handlingen. Filmkonst när den är som allra mest tänkvärd.

När slutet närmar sig och det enda som spelar någon roll är att förhindra människans utplåning är Children of Men inte bara årets mest hjärtskärande filmupplevelse utan även en av de mest genomarbetade dystopier som sett dagens mörker. Och då kan det inte bli aktuellt med något annat än en 9:a i betyg. Sagt och gjort.