Chuck Norris vs Kurt Russell: Vem var actionkungen?

Karatesparkarnas konung ställd mot den coolaste katten i kvarteret? En till synes märklig jämförelse kanske. Chuck Norris, denna stoiska och mytomspunna personifiering av manlighet mot Kurt Russell - Charmig, kylig och sylvass. Med en blick som fick både ruskprickar likväl som biopublik att bli knäsvaga. En antihjälte ställt mot en stenhård actionlegend. Två ikoner som var omöjliga att missa där man stod och botaniserade bland videokassetterna i den lokala kiosken. Det ena omslaget tuffare och mer förtrollande än det andra. Men om vi blickar bortom dessa första intryck, vem av de två herrarna var det egentligen som erbjöd de ruffaste och tuffaste upplevelserna. Vi drar på oss svettbanden och kastar oss huvudstupa in i videodimman för att en gång för alla ge svar på frågan: Chuck Norris vs Kurt Russell - Vem hade de hårdaste filmerna under 80-talet?

Chuck Norris
Mannen, myten, legenden. Chuck Norris, före detta elitsoldat och världsmästare i karate. En grabb hårdare än granit och som gjorde entré i filmvärlden i Way of the Dragon. Han blev västvärldens motsvarighet till Bruce Lee och blev känd för sitt stenansikte, orubbliga skägg och karatesparkar som närmast kunde liknas vid kryssningsrobotar. Hans dödliga dans och bohemiska friluftsstil gjorde honom till en kämpe för de svaga och förtryckta från arbetarklassen. Det fanns inget som kunde stå upp mot Norris, kommunisternas största mardröm, som alltid var redo att sparka sönder vad som än kom i hans väg.

Bästa filmerna:

• Lone Wolf McQuade (1983) - Norris spelar en whiskydrickande enstöring i vad som ofta påminner om en bortglömt Clint Eastwood-western mer än något annat. Uppgörelsen med David Carradine är anledning nog att se denna benhårda smutsrulle, där spänningarna mellan de två enligt rykten var verkliga.


• Invasion U.S.A. (1985) - Kommunisterna attackerar Florida och Chuck Norris är det enda hoppet. Utrustad med automatvapen, svettiga muskler och denim så ger sig karatesparkarnas konung i kast med att avhandla de sovjetiska busarna, en efter en. Invasion U.S.A. är en feberdröm av explosioner och patriotism som gör en knäsvag av lycka. Fullständigt absurt och helt förbannat underbart, en riktig pärla till actionrökare som dessutom bjuder på en av filmvärldens bästa one-liners, någonsin: If you come back in, I'll hit you with so many rights you'll be begging for a left. Behöver jag säga mer?


• The Octagon (1980) - Ninjas! Ja, vad tusan vore 80-talet utan dessa orientens maskerade mördare. The Octagon är också precis som väntat proppfylld av allt som hör genren till. Inre monologer, sparkar i slow motion och hinkvis av mysticism. Filmen bär (nästan) på egen hand ansvar för att ha populariserat ninjas i väst och bjuder dessutom på två lysande insatser från både Lee Van Cleef och Richard Norton. The Octagon är varje liten pojkvaskers våta dröm. Stenhård, våldsam och maxad med Chuck.

Stopskotten:

• Firewalker (1986) - Det låter onekligen fett när man läser filmens synopsis. Men faktum är att absolut ingenting fungerar när Chuck och Louis Gossett Jr. försöker sig på Indiana Jones-grejen. Komedi är helt enkelt inte något som Norris någonsin var vidare kompatibel med och hans tajming är ungefär lika stel som hans urblekta jeans. Ett horribelt blekt äventyr som på sin höjd är en historisk kuriositet, men inte mycket mer än så.


• Hellbound (1988) - Filmad och klar redan 1988 för att sedan ligga undangömd i en byrå i flera år. Undrar varför.. Ett äventyr med bibliska knorr där Chuck försöker att karatesparka ihjäl en massa demoner. Här finns noll hetta eller punch, trots våldsamhet i överflöd. Parallellerna till Arnold-kalkonen End of Days är svåra att missa.

Kurt Russell
Disneys guldgosse vars karriär drastiskt förändrades när 80-talet rullade in. Han lämnade det sanitära och familjevänliga bakom sig, släppte tyglarna och drog på sig en svettig läderjacka. I nära samarbete med John Carpenter blev han plötsligt den coolaste katten i stan - smart, sarkastisk, benhård. En oborstad illbatting som tog greaser-kulturen in i det nya årtiondet och fick fruntimren på fall. Han saknade förvisso Norris fysikalitet men å andra sidan hade han en charm och känsla för drama som grabben från Oklahoma bara kunde drömma om.

Bästa filmerna:

• Escape from New York (1981) - Älskade, underbara Snake Plissken. Den älskvärda antihjälten med lapp för ögat. Ärligt talat vet jag inte om det blir mycket coolare än så här och filmen omvandlade Russell till actionhjälte över en natt. Escape from New York är mörkt, svettigt och maxat med framtidsångest. John Carpenter visste vad han pysslade med när han pressade ner lika delar Max Mad och Blade Runner i mixern. Ett av 80-talets mest stilbildande mästerverk som gör en helt kollrig av lycka.


• The Thing (1982) - Det går inte att ha en lista över Russells hårdaste 80-talsfilmer utan att inkludera The Thing. Det spelar liksom ingen roll att det inte är renodlad action. Vi snackar trots allt om en av de om möjligt mest kompletta, klaustrofobiska, iskalla filmer som någonsin gjorts. En studie i paranoia där Kurt dominerar som MacReady, helikopterpiloten med ett flammande pondus. Vem behöver kommunister när det finns en mordisk utomjording att göra upp med. Bara eld, whisky och vansinne, samt MacReady, kan stoppa den. The Thing är en film som får en att baxna och bara sitta och gapa, och är ännu ett i raden av otaliga mästerverk som Russell och Carpenter åstadkom tillsammans.


• Big Trouble in Little China (1986) - Har ett mönster framträtt ännu? Carpenter och Russell dominerade under 80-talet och i rollen som Jack Burton, lastbilschauffören som misstar sig för att vara filmens stora hjälte, så levererar Kurt ännu ett tidlöst porträtt. Karaktären som är en parodi på klassiska actionhjältar, snubblar runt medan alla andra gör jobbet. Det är hejdlöst underhållande, absurt och sprudlar av fantasi.

Stolpskotten:

• Winter People (1989) - Ett sömnigt kärleksdrama bland snötäckta berg. Inte nödvändigtvis dåligt men verkligen inte det som fans av Kurt Russell förväntade sig under 80-talet. Var är eldkastarna, ögonlapparna och all action? Istället fick vi stickade tröjor och känslor, snark.


• The Best of Times (1986) - En dramakomedi om amerikansk fotboll tillsammans med Robin Williams som de flesta är rörande överens om var en av de bådas största klavertramp under perioden. Här finns varken humor eller sport, istället landar The Best of Times någonstans mitt emellan i limbo. Ett sömnpiller utan dess like.

Så vad är då slutsatsen, vem av de två eminenta herrarna stod för de hårdaste rullarna under 80-talet? Ett årtionde präglat av action och explosioner - både bokstavligt och kulturellt. Chuck Norris var som bekant det amerikanska hjärtlandets förkämpe. En enkel, livsfarlig patriot med brinnande hat för kommunister. Hans filmer var i regel billigare, råare och mer utpräglat politiska än Russells, och faktum kvarstår att ingen kunde sparka hårdare än Chuck Norris. Vars ben var regelrätta SCUD-missiler. Hans hårdhet var bokstavlig: fysisk, brutal och ofta i slow motion. Den ultimata tuffingen för varje liten pojkvasker som växte upp under 80-talet. För det fanns få andra skådespelare som kunde bjuda på samma nivå av ren, kompromisslös, destillerad manlighet.

I kontrast var Kurt Russell en aning mer mångsidig. Han var esset i rockärmen som ofta gled under radarn. Cool som en katt, självironisk och betydligt mer emotionellt komplicerad. Han hade bredd, stil och en mer självdistanserad essens av joie de vivre. Russell handlade aldrig om muskler, det var karaktär, känslor. Under John Carpenters vingar så omformades actionhjälten till något nytt, en självironisk kämpe stöpt i postmodernistiska sensibiliteter. Så här är det svårt för mig att inte ge kronan till Kurt. The Thing, Escape from New York, Big Trouble in Little China - det är filmer vi fortfarande pratar om, citerar och älskar. Tyngd, stil och tidlöshet. Att Chuck Norris helt klart var den hårdare av de två råder det ingen som helst tvekan om, men Kurt Russell är den som kan stoltsera med att ha de hårdaste filmerna, som också lämnat störst avtryck. Även om kratern som explosionerna i Invasion U.S.A. lämnat efter sig är svår att ignorera.

Men oavsett vem du håller på - Kung Kurt eller Karate Norris, så råder det ingen tvekan om att 80-talet var en sällsam period fylld av stenhårda sparkar, svett, denim och skägg. En era där manlighet och krevader var allt som spelade roll, och som förärade oss med några av filmhistoriens mest oförglömliga ögonblick. Så - vilken sida är du på?

Vem anser du vara kungen av action mellan de två, under det glada 80-talet?

Missa inte tidigare delar ur denna följetong:
Arnold vs Stallone: Vem var actionkungen?
Seagal vs Van Damme: Vem var actionkungen?
Mel Gibson vs Bruce Willis: Vem var actionkungen?
Nicholas Cage vs John Travolta: Vem var actionkungen?