Civil War

Ett fruktansvärt inbördeskrig har rivit upp USA:s rötter. Detaljerna är oklara, annat än att den oväntade alliansen mellan Kalifornien och Texas har förklarat krig mot Washington DC, men en sak är klar för krigsfotografen Lee Smith: hon vill ha svar från USA:s kontroversielle president (Nick Offerman), en maktlysten man som har låst in sig i Vita Huset och som har lett till USA:s blodiga situation. Smith (Kirsten Dunst) får sällskap av journalisten Joel (Narcos-stjärnan Wagner Moura), journalistveteranen Sammy (Stephen McKinley Henderson) och nykomlingen Jessie (Cailee Spaeny), en ung amatörautograf som har tröttnat på att rulla tummarna i trygga Missouri för att istället följa i sin idol Lee Smiths fotspår.

Civil War är som en modern Apocalypse Now; det är en mörk, aktuell inblick i krigets meningslöshet och elände. De politiska orsakerna och konsekvenserna är oviktiga när vi följer journalisterna ända in till Washingtons döende hjärta, för det kan ha triggats av vilken anledning som helst. Garland undviker här att ta något parti eller skeda in svaren till publiken, vilket bygger en ytterst osäker och otrygg atmosfär genom hela filmen. Garland jobbar nästintill dokumentäriskt när han utforskar det kontinuerliga våldet som äter upp stat för stat, och det är rysligt snyggt hur karaktärernas svartvita fotografier blixtrar igenom de intensiva actionsekvenserna för att skära igenom adrenalinet

Kirsten Dunst är lysande som krigsärrad fotograf, som här bränner fast minnet av alla offer och all misär hon någonsin har fångat med sin kameralins. Dunst känns otroligt verklig och trovärdig som en åskådare som mest bara står i bakgrunden för att dokumentera helvetet, men som också känner varje liten fasa skjuta genom henne likt gevärskulor - hur mycket hon än håller huvudet kallt. Det är dock Cailee Spaeny som blir lite av filmens egentliga stjärna, som kastar sig in i en situation som varken hon eller tittaren riktigt förstår. Allt vi förstår genom henne är att det måste ligga någon slags logik bakom råheten och brutaliteten, men det gör det ju förstås aldrig.

När man väl når Washington DC mot filmens explosiva final lämnar filmen tittaren med en förödande ihålig tomhetskänsla, något som är på både gott och ont. Det är inte mycket som förändras eller utvecklas genom historien, som mest bjuder tittaren på en dystopisk vision efter den andra och för tittaren som hade väntat sig lite mer politiskt bett kan nog känna sig en aning besviken. Å andra sidan fungerar verkligen berättarstilen som kallt tas på avstånd, där Garland likt journalisterna varken vrider eller vänder på inbördeskrigets innebörd. Likt ett fotografi säger en bild mer än tusen ord, och det är något som Garland här lyckas med. Dialogerna håller däremot inte riktigt måttet. Det är ofta klumpigt och slött levererat när det väl ska dumpas exposition om världsläget, vilket ofta blir ointressant i längden. Filmen är som bäst när den är tyst, kall, fokuserad på friden mellan de öronbedövande skotten.

Kirsten Dunsts karaktär uttrycker att hon hoppas att hennes bilder blir en slags varning till allmänheten, ett framtida fönster till ett lidande som kan undvikas om man bara stannar upp och löser problemen innan det går överstyr. Detsamma kan väl sägas om Civil War i stort, där Garland på ett uppfriskande opolitiskt vis framkallar ett fotografi av ett modernt samhälle som när som helst kan bryta ihop. Med tanke på vad som händer ute i världen just nu känns det ofta otäckt att se bedrövelsen i ett alternativt USA - särskilt i det polariserande skicket vi lever i just nu. Det hjälper också att ljudet och fotot är hårresande bombastiskt och verklighetstroget för att verkligen påminna publiken att man inte heller kan täcka öronen medan de blundar.

Civil War är med andra ord en effektiv antikrigsfilm som lyckas vara stämningsfull, dystopisk och brutal i sin dokumentära gestaltning. Det är en välgjord krigsthriller om journalistens oerhörda ansvar i ett oansvarigt landskap som, likt huvudpersonen, kommer att bränna fast i näthinnan. Det påminner ofta om Children of Men sett till ambitionen, budskapet och de mycket minnesvärda musikvalen, och det vore direkt tragiskt om detta verkligen blir Alex Garlands sista film. Då kan han åtminstone vara glad att han avrundade sin karriär med flaggan i topp - en flagga fylld av krut, blod och kulhål.