
Det är ganska bisarrt ändå, vad vissa filmskapare kan göra med en direkt hysteriskt liten budget. Upgrade kostade mindre än en säsong av det ytterst överskattade Solsidan (och är en av de bästa filmerna jag sett de senaste 20 åren), Clerks kostade mindre att göra än valfri Beck-film (och är en av de bästa indiefilmerna genom alla tider) och Netflix-rullen Code 8 från 2019 kostade knappt 20 miljoner kronor. Det är alltså mindre än en hundradel (!) av vad exempelvis Thor: Love and Thunder kostade att slutföra, eller en promille av Avengers: Endgame. Trots detta lyckades Jeff Chan och kusinerna Amell (Robbie från Upload samt Stephen från Arrow) bjuda på en njutbar scifi-bagatell med välbyggd premiss och trevlig ton där en framtida dystopi präglas av överdriven polisövervakning och kroniskt förtryck då fyra procent av befolkningen fötts med superkrafter och anses som "fiender till staten".
Code 8 blandade friskt mellan grundpremissen i Watchmen, krafterna från Chronicle och tonen/estetiken från The Boys med mörka, lortiga, ogästvänliga miljöer i ett framtida Lincoln, Nebraska. Det var inte på något sätt en film som jag avser hylla eller rekommendera särskilt varmt, men den var heller inte dålig. Helt okej. Med utvalda ljusglimtar och en övertygande Robbie Amell i huvudrollen som antihjälten Connor.
Nu är uppföljaren här och premissen är knappast särskilt unik. Allting inleds med att Connor släpps ut ur finkan efter fem år bakom galler. Innan han vet ordet av har han tillåtit sig själv bli insyltad i Garretts olagligheter och fått en 14-årig flicka (med superkrafter) på halsen som nu jagas av korrumperade poliser, och naturligtvis måste räddas. Part II är precis som föregångaren en anti-snut-film där en framtida polisstat, dränkt i korruption och förtryck, målas upp på värsta tänkbara sätt. Det är mörkt. Folk är fattiga, knarkar droger gjorda på ryggmärgsvätska som farmas ur ryggmärgen på förslavade superhjältar och våld är vardagsmat i Code 8-världen.
Kusinerna Amell gör ännu en gång ett övertygande arbete med sina karaktärer, effekterna är även den här gången simpla och stundtals ganska fula men ändå relativt effektiva. Poliserna är onda. De civila som fötts med superkrafter målas upp som oskyldigt förföljda och det saknas lite nyanser och en smula gråskala här, något som jag gläds över att karaktären Garrett (Stephen Amell) då försöker bidra med. Det finns en smula för mycket exposition i berättandet här vilket jag ogillar, inte minst då storypremissen och karaktärerna är så simpla och enkla att begripa att det känns som 100% onödigt, men Part II är en duglig scifi-thriller som producerats för småslantar.