Companion

Livet kunde inte vara mer perfekt för Iris och hennes till synes perfekta kille Josh, där turturduvorna tar steget längre i sin relation genom att introducera henne till hans bästa vänner. Vad som dock börjar som en avslappnande weekendresa slutar upp med ett mord på semesterorten och Iris värld rasar samman när hon får nya insikter om sin pojkvän, samt om sin blotta existens.

Companion går alltså från söt kärleksfilm till en blodsprutande kommentar om toxiska kärleksrelationer och manipulerande pojkvänner med en liten science fiction-twist, vilket... borde vara mer originellt än vad det faktiskt är. Companion känns till en början som en film vi redan har sett flertalet gånger de senaste åren, i väldigt olika skrudar. Det hindrar dock inte Companion från att vara en rasande underhållande liten film som är skicklig på att överraska och engagera hela vägen fram till eftertexterna.

Ju mindre man vet om Companion, desto bättre blir hela filmupplevelsen, helt enkelt. Filmens design bygger på att trigga vändning efter vändning likt domino-brickor, men även om man har haft oturen att ha stött på den senaste trailern har filmen fler överraskningar att bjuda på. Det hjälper också att filmen är oerhört snygg att titta på och de ironiska valen av låtar förstärker filmens lekande med "kärlek vid första ögonkastet"-konceptet.

Filmens grundstomme bygger dock främst på Hancocks självsäkra berättande och huvudrollsinnehavarnas starka insatser. Sophie Thatcher, som vi senaste såg i Heretic, stjäl rampljuset som den utnyttjade flickvännen som här växlar och navigerar sig genom olika känslolägen med en glimt i ögat. The Boys-stjärnan Jack Quaid är i sin tur ett suveränt komplement som en mer känslokall och bitter man, som är villig att gå hur långt som helst för att behålla kontrollen över en situation som egentligen ligger utanför hans makt. Resten av skådespelarna fungerar också mycket bra, men det är "kärleksparets" dynamik som verkligen lyfter den vrickade premissen ytterligare ett snäpp.

För att vara en så mörk och existentiell film med en morbid humor är den också oväntat lättsam att ta in. Mycket av detta är tack vare filmens rappa tempo och tunna story, där Hancock väljer att inte lägga alltför mycket tid på detaljerna. Logiken är något bräcklig och jag kan också tycka att filmens klimax är något svag, men det tajta berättandet gör att man accepterar premissen ganska snabbt och man bara åker med i Hancocks galna åktur.

I slutändan är Companion en djävulskt kul relationsthriller som hade kunnat gå hur fel som helst med tanke på hur många olika toner och genrer Hancock försöker blanda, men resultatet är överraskande stabilt. Kallblodigt. Humoristiskt. Till och med en gnutta tänkvärd mellan alla våldsscener. Ibland ganska smart, och ibland lite väl fånigt. Men den är alltid underhållande. Companion får svensk biopremiär den 31 januari.