Cop Car

Filmen:
Jon Watts fick jobbet som regissör till kommande Spider-Manfilmen efter att Marvel och Sony imponerats stort över hans hyllade debutfilm Cop Car, men om det ska vara någon sorts fingervisning över hur nätsvingande superhjältens nästa äventyr kommer att se ut är det läge att börja oroa sig - och det ordentligt.

Den här Stand By Me-wannaben om två pojkar på rymmen som bestämmer sig för att låna en polisbil som de hittar ute i vildmarken bara för att sedan få en ilsken sheriff efter sig är nämligen inte mycket att hänga i julgranen. För även om det är riktigt kul att se en härligt osympatisk Kevin Bacon med rejäl snorbroms i rollen som billös sheriff med tunga skumraskaffärer vid sidan av sitt polisjobb, så går det inte att blunda för hur amatörmässig resten av filmen känns.

Watts lyckas aldrig få sina karaktärer att kännas äkta, vilket är en ren dödssynd när det kommer till att försöka spela på nostalgi och få tittarna att minnas tillbaka till dagarna då de själva var unga. Det är möjligt att någon kommer att känna igen sig i de två unga huvudpersonerna, men själv kändes det som att Watts och hans manusförfattarpolare Christopher D. Ford inte riktigt haft koll på hur tioåringar beter sig och i ett desperat försök att skapa realistiska karaktärer gett dessa tioåringar en intelligensnivå på drygt fem vårar. Jo, ungar gör korkade saker, inget snack om saken - men fullt så korkade som dessa två är det väldigt få som faktiskt är.

Det är ett störningsmoment som vägrar släppa taget om berättelsen. Anledningen till att Stand By Me, som det är omöjligt att inte dra vissa paralleller till, lyckades så bra med sina unga huvudpersoner är att de inte betedde sig som femåringar - utan som unga människor fyllda av nyfikenhet och lekfullhet. I Cop Car känns karaktärerna mest bara efterblivna. En annan viktig faktor som skiljer filmerna åt (och tro mig, det smärtar att överhuvudtaget jämföra Rob Reiners mästerverk med det här eländet) är barnskådespelarna som i Cop Car är riktigt påfrestande. Vi snackar lyckligtvis inte samma typ av död fisk-karisma som tvillingarna som spelade Abel i Sons of Anarchy, men varken Hays Wellford eller James Freedson-Jackson lyckas skapa något annat än frustration när de slänger ur sig sina repliker.

Det lama skådespeleriet kombinerat med det hemska manuset tar mig ur magin gång på gång - och för mig blir aldrig Cop Car någon känslosam berättelse om att vara ung, utan en rätt tråkig b-rulle om två dumma snorungar som hamnar i trubbel i den ena generiska scenen efter den andra. Spänningen lyser med sin frånvaro, regin känns på sin höjd medelmåttig och Bacon, som står för filmens enda fina skådespelarprestation, är alldeles för bra för att vara med i sånt här skräp.

Bilden:
Med tanke på att filmen andas så mycket lågbudget är det glädjande att bilden håller en riktigt hög kvalitetsnivå. Skärpan är snudd på perfekt med läckra detaljer i omgivningarna, färgerna känns naturliga och svärtan håller sig härligt mörk och mustig utan minsta tillstymmelse till störande brus. Om det inte vore för att det finns ögonblick där bilden känns något mjuk i skärpan och ett par stunder där kantutjämning blir alldeles för uppenbar, så hade det blivit idel lovord på bildfronten.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Rent ljudmässigt är det däremot inte så mycket att skriva hem om. Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret låter visserligen helt okej och pendlar snyggt mellan dämpade ögonblick och mer intensiva, men på det stora hela känns det ganska så platt och alldeles för framtungt för att verkligen kasta in en i berättelsen. Musiken känns även den slarvigt mixad.

Extramaterialet:
Rätt kort och intetsägande bakom kulisserna-titt från inspelningen.