Cornelis

Filmen:
Det var nog många svenskar som satte kaffet i vrångstrupen när de fick höra att Cornelis Vreeswijk skulle spelas av en hårdsminkad och lite läskig norsk snubbe med det föga Cornelis-doftande artistnamnet Hank Von Helvete från rockbandet Turbonegro. "Oh, herreminje, en tocken däringa dödsrockare" kan man tänka sig att Agda, 72, skrockade för sig själv när hon satt där vid köksbordet och skrev sura insändare till någon lokaltidning.

Sen lugnade nog Agda och alla andra ner sig rejält när man faktiskt fick se bilder på denna Hank Von Helvete utan smink och med sitt riktiga namn skrivet i rollistan: Hans-Erik Dyvik Husby. Jag vet att i alla fall jag blev rejält lättad över att se hur porträttlik han var Cornelis. Enda orosmolnet var väl hur han skulle klara av att prata svenska utan att låta sådär klämkäck som alla norskar gör. Glädjande nyheter - även om nu Dyvik Husby knappast talar felfri svenska, så gör han en suverän insats som den gamle vismästaren och framförallt i de senare delarna av filmen där han porträtterar den grånade och sjuka Cornelis, så är det en nästan skrämmande likhet med originalet.

Det är synd bara att filmen i sig inte är lika imponerande. För även om det är en oerhört stilren och elegant film där man lagt ner mycket fokus på att göra det hela så tidstypiskt som möjligt, så är det en förvånansvärt tom berättelse där man aldrig går in på djupet kring någonting i Cornelis liv. Vi får se en jättekort bit från hans barndom i Holland, sen flyttas vi plötsligt till 60-talets Stockholm där han träffar Fred Åkerström på en pub och får alla att jubla högt när han sjunger en visa för den fullpackade krogen. Det som händer sen är givetvis hans resa till kändisskapet, men inga scener där vi ser honom skriva låtar eller ens lär känna honom som musiker. Det är yta före innehåll där fina skådespelare medverkar i scener som bygger upp för ett enda stort antiklimax.

Att kräva av tittarna att de ska ha förkunskaper kring Cornelis känns lite väl hårt och därför tror jag att den här filmen hade gjort sig bättre som miniserie där man på ett bättre sätt hade kunnat fördjupa sig i de olika delarna av hans liv. Det är givetvis inget krav att en film ska göra på det viset, men här skulle man verkligen vinna på att göra det hela lite djupare än att bara fläska på med scen efter scen där Cornelis dricker lite, plinkar på gitarren och ligger med någon kvinna. Allt känns så avhugget på något vis. Som om man tagit bort början på vissa scener och bara inkluderat slutet.

Men det är fortfarande en bra film. Ruskigt snyggt plåtad, stilsäker regi, ljuvlig musik (många mindre kända låtar som folk kommer få upp ögonen och öronen för) och riktigt fina skådespelarinsatser, inte minst från Dyvik Husby som till och från ger en gåshud på grund av sin porträttlikhet.

Synd bara att den inte blev ännu bättre. För här fanns definitivt potentialen.

Bilden:
En ganska ordinär historia som, förutom läckra färgtoner som får filmen att kännas som en film från 70-talet snarare än nutid, inte bjuder på så mycket av värde. Skärpan är bara marginellt bättre än en bra DVD-film och svärtan drar många gånger åt det grådaskiga hållet. Det saknas också en riktigt bra djupkänsla i bilden och en del brus förekommer.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Inte heller här bjuds det på några överväldigande känslor. Ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som framstår som väldigt dämpat genom hela filmen, det blir aldrig något tryck i vare sig musiken eller filmens få surroundtunga ögonblick (som då Cornelis blir jagad av polisen). Men det puttrar på i klart godkända nivåer med dialogen som utmärker sig lite extra genom att vara klar och tydlig från början till slut.

Extramaterialet:
Ingenting. Snålt