Corpse Bride

Det stundar bröllop mellan Victor och Victoria som parats ihop av sina respektive föräldrar. Men på repetitionen går allt fel och den nervöse Victor tvingas ut i skogen för att träna på sina repliker. Det vill sig inte bättre än att han i sitt övande råkar fria till Corpse Bride som inte är sen att tacka ja och drar ner Victor i underjorden. Tills döden skiljer oss åt får till synes en ny betydelse här i Tim Burtons gotiska mörkerbygge baserat på en rysk folksaga.

Jag kan redan slå fast att Corpse Bride inte är en ny Nightmare before christmas, ni vet den stop motion-animerade kultfilmen som Burtons skrev manuset till 1993. 16-åriga gothflickor med spindelväv i håret kommer inte döpa sina tama husdjursmöss efter Victor eller ha Victoria skrivet med glitterpenna på sina sammetsväskor som de hade med Nightmare before christmas och dess bedårande huvudrollsinnehavaren Jack Skellington. Men de bägge filmerna tål naturligtvis att jämföras, inte minst eftersom båda som sagt använder sig av stop motion-teknik, en mycket tidskrävande process där man flyttar dockfigurerna några millimeter i taget och sedan fotograferar en bildruta. Det kan ta en hel arbetsdag att få fram några enstaka sekunders speltid, ingenting för den otålige med andra ord.

En hel del har hänt rent tekniskt sedan Nightmare släpptes och Corpse Bride är utan tvekan den visuellt mest imponerande stop motion-filmen någonsin. Burton leker med färgskalor, detaljrikedom och hysteriskt söta tändstickssmala karaktärer som man vill stoppa i fickan och ta med sig hem. Han väljer också att låta de levandes värld på jorden vara glåmig, grå och trist medan de döda i underjorden skildras på betydligt muntrare sätt. Burton tycker väl precis som jag att det faktiskt verkar vara betydligt mycket mer hålligång i helvetet än i himlen. Humor finns det såklart gott om, filmens ämne inbjuder till en del galghumorskämt och Second Hand-butiken är verkligen underfundig. Hade Burton bjudit in mig i dialogarbetet så hade jag kunnat bidra med massa dåliga ordvitsar som att Corpse Bride-tösen är drop dead gorgeous och att Victor inte borde vara lik-giltig inför hennes kärlek så det var nog tur att han aldrig hörde av sig.

Trots att filmen bara är 76 minuter lång har man oväntat svårt att fylla ut tiden och hålla tempot uppe och jag tvingas även sätta minustecken vid många av de Elfman-skrivna sånginslagen som känns förvånansvärt tama och oengagerade. Det hade även varit önskvärt att den Disney-aktiga karaktärspsykologin hade tonats ner och ersatts av den originalitet som en gång i tiden gjorde Burton till en outsider inom den likriktade mainstreamfilmen. Jag tycker egentligen att Burton har bejakat sin kommersiella sida alltför mycket i både Corpse Bride, Kalle och Chokladfabriken och Big Fish. Vågar man hoppas på att han hittar hem i sin kommande film Believe It or Not där han för första gången ska samarbeta med Jim Carrey? Men på det stora hela är Corpse Bride ytterligare en gedigen film från den på sistone väldigt produktive Tim Burton.