Cosmopolis

Filmen:
Cosmopolis handlar (aningen förenklat) om att den unga finansmagnaten och multimiljardären Eric Packer ska klippa sig. Resan tvärsöver Manhattan till frisörsalongen försvåras något av att halva stan är avstängd till förmån för ett presidentbesök och på grund av att ett begravningståg för en avliden hiphop-ikon ringlar sig fram. Som kronan på verket så har en hop antikapitalistiska stenkastare dragit i gång en spontandemonstration för att proklamera råttornas betydelse för världsekonomin (!?).

Genom de tonade rutorna på sin fläskiga limo kan Packer beskåda det postapokalyptiska spektaklet utanför och filosofera huruvida världsordningen står på randen till kollaps. Resan går från morgon till kväll och dagens möten avverkas därför på resande fot i limousinen. En rad karaktärer hoppar in och ut ur bilen under resans gång och utbyter kvasifilosofiska floskler om allt från valutaanalyser till perverterade preferenser med den allt mer förvirrade finanspampen vars världsbild får sig en ordentlig törn.

David Cronenberg, som för snart trettio år sedan gjorde sig ett namn med kult-rullen Flugan, behärskar uppenbarligen inte DeLillos litterära kreation, varken bakom skrivmaskinen som manusförfattare eller från regissörsstolen. Att Don DeLillo är en författare av rang med alster som Underworld och White Noise är väl inte mycket att orda om, men Cosmopolis kunde med fördel fått stå kvar och samla damm i bokhyllan på betryggande avstånd från Martins hemmabiosystem.

Cosmopolis är banbrytande. På ett dåligt sätt. Ett skitdåligt sätt. Världens dåligaste sätt. Den grundläggande dramaturgins ädla konst har åsidosatts för att ge rum åt vad som framstår som en enda lång nonsensbabblig, plågsam monolog, utan varken dalar eller höjder som driver intrigen. Karaktärerna är identitetslösa och upplevs som en och samma trasiga pseudofilosof, oavsett om det är läkaren, datanörden, taxichauffören eller älskarinnan. Och alla pratar dom som om dom har en pergamentrulle signerad Sokrates uppstoppad någonstans.

Kassa karaktärer, inget som helst miljöombyte, släpande och outgrundlig story med förargelseväckande märkliga vändningar. Vi snackar kanske århundradets i särklass tråkigaste film. En typisk sån film som din Blend Mentol-luktande engelskafröken från högstadiet skulle visa på lektionen för att kunna powernappa i lärarrummet efter en sömnlös natt med arbetsrelaterad tinnitus.

Bilden:
Rent artistiskt visuellt så är Cosmopolis skräp. I stort sätt hela filmen är inspelad i baksätet av en limousine. Men ser man till bildkvalitén så är det en riktigt schysst Blu-ray. Överlag så återges den nästan genomgående dunkla filmupplevelsen klanderfritt med bra detaljrikedom och fortlöpande bra svärta, vilket är en framgångsfaktor med så påträngande skuggor i väldigt många av scenerna. En stabil åtta skulle Martin säga. Cosmopolis visas i formatet 1.85:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
De överpretentiösa dialogerna levereras med en tråkig, men ändamålsenlig Dolby Digital 5.1-mix. Ljudupplevelsen blir ju inte helt oväntat allt annat än spännande i en så pass dialogtyngd historia som denna. Däremot framförs dialogen med en tillfredsställande klarhet och balans som gör struntpratet lätt att uppfatta (dock inte att bearbeta). Ett ljudspår som gör sitt men dras ner av filmens oinspirerade natur.

Extramaterialet:
Tack och lov inget. Jag kan bara föreställa mig hur kassa dom bortklippta scenerna måste vara.