Crash

Med flera Oscarsnomineringar och tonvis av lovord från recensenter från jordens alla hörn har man mer eller mindre behövt bo i en ljudisolerad byrålåda för att undgå hur Crash kraschat in i folks medvetanden. Jag ska inte besvära er med ett långt referat av handlingen eftersom det blir komplicerat att återge. Regissören Paul Haggis har nämligen försökt sig på ett icke-linjärt upplägg precis som Tarantino gjorde i Pulp Fiction. Handlingen utspelas med andra ord inte i kronologisk ordning utan istället låter man tittaren undan för undan förstå sambanden och häpnas över hur allt faller på plats till slut när allt ska vävas samman. För er som i snabba drag vill veta vad Crash handlar om så jag kan ändå berätta lite snabbt att det är en dramamosaik där olika människors liv flätas samman i det mångkulturella Los Angeles. Vi möter den rasistiske polisen som slutligen får en abrupt tankeställare när en person han försöker rädda livet på vägrar låta honom hjälpa till på grund av hans åsikter. Vi får en inblick i den rika kvinnans livsstil som hon är så trött på att hon låter det gå ut över sin tjänstepersonal. Och vi får följa hur filmens fem-sex andra huvudpersoner tvingas göra val som försätter inte bara dem själva utan även omgivningen i situationer som man i TV-soffan hoppas att man aldrig behöver hamna i.

Crash är framförallt en film om rasism och fördomar. Både smygrasism, diskriminering och folks rädsla för det som är främmande behandlas ingående och med nålsögeprecision. Framförallt blir det tydligt hur vi människor tenderar att måla ut skillnader mellan oss och andra när det egentligen finns oändliga många fler likheter, problemet är bara att man upptäcker det för sent när skadan redan är skedd. Med andra ord är Crash är oerhört angelägen och viktig film och jag vill nog hävda att den fyller upp ett tomrum när det gäller att skildra USA:s samhällssystem avskalat och utan att sympatisera med någon sida och vifta med pekpinnar. Dessutom råkar det falla sig så perfekt att det rent estetiskt är en ljuv bildmässig upplevelse. Ni som har sett Collateral vet vilken elegant kärleksförklaring det är till Los Angeles-natten, faktum är att Crash nafsar Michael Mann i bakhasorna på den punkten. Vi bjuds på ett utsökt foto med atmosfäriska bilder på hur vacker och skrämmande en metropol kan vara på samma gång. Alla ljuskällor och horisontlinjer är verkligen bedövande bildsköna. Om bara snön här i Malmö hade sett ut som de mjuka och luftiga snöflingorna i slutscenerna i Crash så hade jag lovat att aldrig mer klaga över vädret.

På skådespelarsidan har man använt taktiken att slänga in skådisar i roller som vi inte är vana vid att se dem i. Och då menar jag inte på det sätt som man gjorde med Vin Diesel i The Pacifier... Sandra Bullock och Matt Dillon överraskar positivt i sina rolltolkningar och gör att man har svårt att ogilla deras karaktärer även om de stundtals står för vidriga handlingar. Och där ligger mycket av filmens styrka, att den inte tar ställning för någon utan snarare visar att någonstans så är alla offer och betalar ett lika högt pris även om ingångspunkterna är olika. Här vill jag även passa på att vara lite konspiratorisk för visst är det väl så att Sandra Bullock försöker sig på en Halle Berry? Det vill säga göra en tung film om rasism för att bättra på sitt rykte som seriös skådespelerska? När Halle Berry försökte komma in i Hollywoods finrum slutade det med en Oscar för hennes insats i filmen Monster´s Ball som just det, hade rasism som tema. Jag måste bara få berätta att han som spelar den koreanska mannen i Lost har en liten roll här också. Och eftersom jag nu äntligen som sista människa på norra hemisfären har börjat titta på Lost så passar jag på att lova att försöka göra allt jag kan för att kunna bjuda på en recension på Säsong 2 när den kommer ut på DVD.

Jag är medveten om att många ser Crash som ett tidlöst mästerverk, det är dock inget som jag tänker skriva under på och ett högre betyg än 8:a är inte aktuellt hur snål jag än verkar. Det största problemet är att jag tycker man har varit lite väl snabba med att få in rasistiska undertoner i nästan varje scen och rasmotsättningar i nästan varje dialog. Den hade tjänat på att behandla andra ämnen också. Sedan känns kanske själva scenariot som inträffar lite väl långsökt om man ska vara ärlig, även om jag egentligen inte har en aning om hur det fungerar i Los Angeles innerstad.

När det gäller DVD:n har Scanbox som vanligt inte överansträngt sig för att få till en bra utgåva utan litar nog på att få sålt en del ändå med tanke på alla hyllningar som filmen fått. Ett inspelningsreportage och kommentarspår är det mest spännande som det bjuds på.