Crazy Heart

Countrysångaren Bad Blake har sett sina bästa dagar. Nätter också för den delen. Luggsliten och alkoholiserad åker den forna stjärnan omkring till små vägställen och spelar någon timme för att tjäna sitt uppehälle. Skivbolaget tjatar på honom att han ska börja skriva nya låtar men inspirationen finns inte där och ofta är han alltför borta i whiskydimmorna för att kunna göra något vettigt. Det är nästan bara på scenen som han lever upp. Och när han träffar den unga kvinnliga musikjournalisten Jean. Jean tar fram hans mer charmerade egenskaper och faller snart för Bad Blake som visar sig ha lite kvinnotycke kvar trots ett sluskigt och ovårdat yttre. Och så är det ju det där med kvinnors dragning till musikerkillar...

Tillsammans med Jean får Bad en chans att glömma sina tidigare misstag, bland annat fyra fruar och en son han inte har kontakt med längre. Tillsammans med Jean och hennes fyraåriga son på provar Bad nästan på ett normalt familjeliv. Om det inte vore för alkoholismen vill säga.

Crazy Heart är till synes en väldigt enkel och rak film. Det som sägs är det som sägs och det som visas är det som visas. Och sedan så sjungs det en del också. Om det inte vore för Jeff Bridges magiska porträtt av en avdankad countrystjärna (tänk The Wrestler fast med musik istället för brottning) så hade den med all säkerhets aldrig snappats upp, och definitivt inte rott iland några Oscars. Förutom att han verkar mer eller mindre född att spela Bad Blake så sjunger han dessutom låtarna själv i filmen. Imponerande, minst sagt.

Sedan så ska vi inte glömma alltid lika lysande Maggie Gyllenhaal som spelar den odrägligt irriterande Jean som man bara väntar på ska inse att Bad Blake inte är något kap. Robert Duvall och Colin Farrell dyker upp i mindre roller och känns klockrena, i alla fall Duvall.

Crazy heart är en lågmäld film som lunkar på i samma tempo och låter oss följa en alkoholist vardag utan några egentliga värderingar. Till skillnad från många andra skildringar av musiker så är det ingen uppgång och fall, vi får aldrig se Blake på hans storhetstid. Istället är det mer av en fall och uppgång-film som känns äkta ur alla aspekter. Regissören Scott Cooper har lyckats fånga känslor och detaljer på ett extremt bra sätt och allting är osminkat och avdramatiserat. Regin är väldigt avskalad och man känner aldrig någon nervositet för att han ska tappa greppet om filmen utan hela produktionen andas trygghet och stabilitet. Filmen i sig får en 7:a och Bridges får en 9:a. Så en 8:a känns rättvist. Fantastiskt välskriven originalmusik också som mycket riktigt fick en Oscar.