Crazy in Love

Elling-regissören Petter Naess gillar att berätta charmiga historier om folk med olika former av handikapp och vanligtvis brukar han göra det riktigt bra. Men när han nu debuterar på den amerikanska marknaden med en romantisk dramakomedi där två autistiska personer finner varandra och sedermera påbörjar ett förhållande är det någonting som inte riktigt klickar - och det är svårt att sätta fingret på vad.

Det kan bero på manuset som inte innehar ett uns av originalitet. Här kör man med stereotyper till höger och vänster och lånar friskt från både Rainman och Livet från den ljusa sidan. Det gör att Crazy in Love på sin höjd renderar i flashbacks och att man tänker "ah, men det där hände ju i den där filmen...vad hette den nu igen....Rainman!". När sådana tankar når ens huvud under en filmtitt är det ett solklart tecken på att man misslyckats ordentligt med att göra någonting eget.

Sen har vi skådespelarna och där finns inte heller mycket positivt att säga. Att se Josh Hartnett agera som person med autism känns ungefär lika övertygande som att se Lasse Brandeby dansa någon form av dans som involverar mer än 3 steg i timmen. Precis så illa är det. Man sitter riktigt och våndas över hur fantasilöst och typiskt han porträtterar sin karaktär, det är flackig blick och osammanhängande repliker, allt enligt Hollywoodstereotypen för autistiska individer. Ändå är det inte Hartnett som är värst. Radha Mitchell (kvinnan som förstörde Silent Hill genom sin blotta närvaro) står för en av de sämsta prestationerna jag haft missnöjet att beskåda på mycket länge. Hon är verkligen helt jäkla värdelös.

Om man sen ska försöka skrapa fram någonting positivt ur den här soppan, så är det främst Naess registil som sticker ut. Det är raka rör och inga som helst tillkrånglade bildlösningar, han kör enklast möjliga och ger Crazy in Love ett väldigt dokumentärliknande utseende. Även valet av musik förtjänar stort beröm, lugna och sköna poplåtar som får en att drömma sig bort och för en stund glömma det taskiga manuset och de dåliga skådespelarna.

DVD-utgåvan från Scanbox är en alldaglig sak med skaplig bild och ett dugligt ljud, inga större överraskningar här inte, förutom det faktum att någon klåpare valt att ändra originaltiteln Mozart and the Whale till Crazy in Love. Krävs det verkligen inga som helst hjärnceller för att bli översättare i Sverige?