Crazy, Stupid, Love

Filmen:
Cal Weaver har det tungt. Frugan hans har varit otrogen med en kollega på jobbet och han har tappat tron på sig själv. In kliver charmören Jacob som, efter att ha hört Cals gnällande under flera kvällar på en bar, tar på sig att lära Cal hur man sätter kvinnors hjärtan i brand och i samma veva blir till en ny människa. Men när Cal tar till sig av tipsen börjar han inse att livet kanske är mer än bara tillfälliga förbindelser. Är han redo att ge upp sin fru? Eller är kärleken värd att kämpa för?

Det låter förstås inget annat än rejält superklyschigt på alla sätt och vis och bitvis är det också precis vad Crazy, Stupid, Love är. En enda stor klyscha. Men under ytan finns en förvånansvärt smart och underhållande romantisk komedi med två hemliga vapen som kan avväpna även den mest romkomhatande individen. Det första är den fullkomligt ljuvliga kemin mellan Carell och Gosling som lyfter många scener. Deras samspel får en att gapskratta flera gånger om under Goslings lektioner som han ger Carell. Tänker bland annat på scenerna inne på gymmet och även under shoppingrundan.

Det andra är hur manuset lyckas med något som få romantiska komedier bemödar sig med. Att faktiskt överraska tittarna med genuint oväntade ögonblick. Jag överdriver inte när jag säger att den twist som dyker upp under filmen hör till något av det mest oväntade och överraskande som jag sett på år och dar. Men samtidigt som manuset levererar ett par trevliga överraskningar längs vägen, så tappar man rejält i kvalitet i vissa scener som är så extremt romkomtypiska att det liksom svallar ut socker ur Blu-rayspelaren. Hela biten med att Cals grabb är förälskad i sin barnvakt är i sliskigaste laget, vilket delvis beror på manuset, men också för att den unga skådespelaren inte är något vidare på att förmedla känslor. Lyckligtvis är han den enda i ensemblen som inte levererar. Övriga är verkligen toppen. Från Carells briljanta huvudroll till Goslings superhunkiga dundercharmör och Emma Stones tokcharmiga biroll som tillknäppt tjej som bestämmer sig för att leva livet även hon.

Crazy, Stupid, Love tappar lite i kvalitet mot slutet, men annars var det längesen som jag skrattade lika mycket åt en romantisk komedi.

Bilden:
Bildmässigt är det här knappast den skarpaste eller mest imponerande transfern du kommer snubbla över, men det är ändå en mycket bra presentation som Warner bjuder oss på. Skärpan och mängden findetaljer är bra, om än inte överväldigande på något vis. Medan färgerna är något starkare med fylliga och välbalanserade toner och en riktigt bra svärta som håller sig tung och mörk genom hela filmen. Brus förekommer i små mängder, men inget som stör en nämnvärt.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som i likhet med andra romantiska komedier inte levererar några större audiella ögonblick, utan puttrar på med en ganska alldaglig och icke-minnesvärd ljudbild som fångar upp dialogerna på ett bra sätt, har bra tyngd i musikinslagen och vid vissa tillfällen ser till att nyttja mixen med hyfsat precisa surroundeffekter. Bra, men inte minnesvärt på något vis.

Extramaterialet:
Här finns ett par bortklippta scener som inte är särskilt mycket att skriva hem om.