Creed III

Rocky-upphovsmannen Sylvester Stallones bråk med den gamla Rocky-producenten Irwin Winkler växlades under slutet av 2022 upp och nådde nya nivåer av bittra, tykna personangrepp och allmänna otrevligheter. Inte minst då Sly kallade sin gamla kumpan för en "talanglös parasit" som gjort miljarder på en filmföljetong och karaktär som Stallone skapade, på egen hand. I sin lilla tvårummare i Philadelphia under mitten av 70-talet. Detta ledde naturligtvis till att Stallone valde att bojkotta Creed III trots att huvudrollsinnehavaren och numer regissören Michael B. Jordan i omgångar försökt få Sly att ändra sig.

I Creed III saknas alltså Rocky, vilket känns supermärkligt om jag ska vara ärlig. Jag trodde nog att Black Panther-regissören Ryan Coogler skulle lyckas bättre med manuset här när det gäller Rocky och avsaknaden av den karaktären. Istället känns detta mest bara tomt och konstigt. Som om nåt vitalt saknas, utan att någon ens kommenterar det. Weird... Och riktigt trist för någon (som jag) som verkligen växt upp och delvis präglats av Rocky-filmerna och på senare åt verkligen gillat åtminstone den första Creed-historien. Creed var kanon. Visst, det var ju en repris på Rocky (1) i mångt och mycket men jag gillade verkligen hur avskalat rå och uppriktig den kändes i sitt berättande, jag gillade sidospåret om Rockys cancerdiagnos och om hur Rocky hjälpte Adonis som i gengäld stöttade sin mentor och sin döda farsas gamla bästis.

Creed II var klart sämre och det märktes för egen del att Stallone kapats bort ur den kreativa processen. Berättandet var geggigare och mindre fokuserat och Rockys mänsklighet slarvades bort. Jag gillade att Drago var med igen och att hans son var stor som ett hus men det var en klart svagare film. Creed III är något vassare men fortfarande ganska trött, slö. Det är på intet sätt ett boxningsdrama som ens kommer i närheten av den första filmen och har verkligen inget att hämta mot klassiker som Rocky, Rocky III eller Rocky IV.

Storyn tar sig början ett par år efter den andra filmen och Adonis är pensionerad. Han driver sitt eget gym där tungviktsvärldsmästaren Felix Chavez håller till och allt förändras när en gammal barndomsvän dyker upp, från ingenstans. Damian och Adonis historia är brokig och stökig och medan "Dame" sattes i finkan i 17 år för ett vapenbrott lyckades Creed smita, något som hans gamla vän aldrig glömde eller förlät honom för. Det växer fram en rivalitet och en brist på respekt dem i mellan vilket kulminerar i att de möts i ringen, och på vägen lyckas Coogler och Jordan väva in en del bakgrundshistorik såklart, lite familjedrama när Adonis mor blir sjuk och ett par ganska slöa tematiska stunder där familj, tro och lojalitet agerar honnörsord.

I grunden är det verkligen ingen dum premiss. Gammal är äldst, känslor gör en boxare till en slugger, och mitt i allt det där flyter begravda gamla lik upp till ytan. Det är tillvägagångssättet och på det vis man strukturerat historien som inte riktigt matchar resten. Karaktärsdramat blir aldrig mer än ytligt och ordväxlingarna aldrig mer än förutsägbart enfaldiga och framförallt är det här Michael B. Jordan som har problem med att få fram något annat än ilska. Han är endimensionell i sin tolkning här och poserar mer framför kameran än vad han faktiskt skådespelar/agerar. Jonathan Majors i rollen som Dame räddar upp en del nyckelscener och gör ett starkt porträtt av en genuint trasig karaktär som jagar gamla spöken, men det räcker inte. Den här filmen är i desperat behov av 30 minuter extra speltid, djupare porträtt och framförallt Stallones Rocky.