Då tog raseriet över (2)

Här hittar du den första delen av denna artikel: Då tog raseriet över (1)

Conny Andersson:
(Sexa i Käpphäst-VM 2024)
Jag kikade en kort sekund när brorsan spelade Dark Souls och när han återupprepat dog och dog och... ja, ni fattar - så förstod jag att Souls-spelen inte var för mig. Överhuvudtaget. Faktum är att jag nästan svor en ed om att aldrig ens prova. Men efter att ha insett att Open World-spel var min grej så var det svårt att värja sig mot det kommande Elden Ring. När det dessutom blev ett uppdrag för mig som skribent fanns det inte så mycket att göra än att bli av med Souls-oskulden. Svetten rann redan under inledningen. Faktum är att den rann under större delen av de närmare 100 timmar jag tillbringade med spelet.

Jag har spelat TV-spel sedan dagen jag föddes. Typ. Jag har svurit åt missade plattformshopp och när brorsan gjorde "Schhhh"-tecken åt mig efter ett sent mål i en Fifa-match. Jag har spelat genom Cuphead och avskytt varenda sekund jag hade roligt. Just den meningen, att "avsky varenda sekund jag hade roligt" är Elden Ring i ett nötskal. För; Jag hatade Elden Ring. Men jag älskade Elden Ring. Det finns inget spel som är hatkärlek mer för mig. Bossar som dräper en på ett enda (jävla) slag. Bossar som (fan) inte går att döda. När man är så (helvetes) nära men det finns någon millimeter kvar så livsmätaren och så gör man ett misstag. Jag vet inte hur många gånger jag dog, totalt. Men jag vet att jag reste mig och försökte om och om igen.

Jag skrek rakt ut, jag dämpade skriket i en kudde sent på nätterna och jag var så förbannad och jag gav upp men jag gav mig tusan på att det skulle gå. Jag inser väl också att det är såhär dessa spel är. Man ska bli förbannad och man ska få lite hår på bröstet när man klarar det. Det är som den där scenen i King Kong när Kong dräper en T-Rex och slår sig på bröstet när han vunnit. Det är nästan så man vill basera ut för hela världen när man äntligen lyckas och man vill framförallt förklara för klagande grannar varför rena vrål först är av ilska och sedan lycka. Än idag blir jag nästan förbannad när jag tänker på spelet för att sedan bli lycklig kort därefter när insikten kommer att jag klara det och fick se eftertexterna. Det tog 100 timmar av ren misär på ett bra vis, ifall det nu ger någon som helst mening.

Niclas Wallin:
Jag skulle mycket väl kunna skriva om vilket som helst av Souls-spelen här egentligen, hur jag efter dryga 50 försök på vissa av bossarna slitit allt hår på min kropp och kastat macka med handkontrollen längs vardagsrumsgolvet. Men, det vore för enkelt, för i grund och botten handlar dessa om mina egna misstag och min oförmåga att lära mig av dem. När jag väl samlat mig så spöar jag i regel dessa bossar ganska snabbt då många av dessa dödsfall sker när jag redan är förbannad och helt och hållet saknar rim och reson, något som resulterar i att jag attackerar helt utan strategi i tron att jag kan få ner dem på ren råstyrka och ilska.

Istället är det snarare alla dessa ögonblick på FIFA som gör mig rasande då jag är övertygad om att detta är spel som medvetet jävlas med mig i de allra värsta tänkbara stunderna. Nu senast hände något som fick mig att ta en lång paus från EA:s långkörare. Vi som spelar vet att karriärsläget är långt och i många fall mycket mödosamt. Det gäller att få ihop en rimlig trupp med ofta liten budget när man som jag väljer små klubbar i de nedre divisionerna i första hand och det är inte alltid helt enkelt. Efter 4 säsonger hade jag nått mitt mål i form av Premier League och det såg med en omgång kvar ut som att jag också skulle klara nytt kontrakt första säsongen. Men FIFA är ju som bekant FIFA och så enkelt skulle det inte bli, förstås. Det som krävdes av mig var helt enkelt att inte förlora med 4-0 samtidigt som klubben under mig vann sin match, inte så mycket begärt och det såg ändå rätt bra ut ett tag där. Jag låg under med 3-0 när klockan började närma sig fulltid, för att döda lite tid drog jag på ett långskott mot mål som tog stolpe, stolpe och sedan ut. Ingen stor sak där men då kontrar motståndet blixtsnabbt, deras anfallare skjuter ett till synes löst skott som min målvakt på något obegripligt vis tappar in mellan händerna, som om handskarna var fulla av glidmedel. 4-0 stod det därmed och laget under avgjorde sin match på stopptid, ridå ner och den ilska jag kände där och då var inte av denna värld. Det krävdes all min viljestyrka att inte hiva min sprillans nya Xbox-handkontroll i närmaste betongvägg. Den paus som inleddes efter detta håller i sig ännu och det återstår att se hur lång den blir, vi är uppe i ett halvår nu.

Olof Westerberg:
Jag har alltid varit en försiktig själ, med allt vad det innebär. Framförallt i barn- och ungdomen. Detta medförde också att jag var relativt sen på onlinespelande. Tanken på att behöva dela min upplevelse med folk jag inte kände, på en instabil modemuppkoppling, att inte få ta saker i min egen takt, uppleva saker i mitt eget tempo, gjorde att jag med ytterst få undantag gav mig ut i onlinespelens obehagliga värld. Men så gav jag efter, tio år gammal, efter påtryckningar från vänner. Jag bestämde mig för att göra en online-karaktär i Diablo 2. "Du behöver ju inte spela med folk du inte känner, du kan spela solo och sedan hoppa in med oss när vi är online" sades det i vänskapskretsen. Och så sant som det var sagt; jag gav mig återigen ut i Rogue Encampment i Akt 1, denna gång online - fast ensam.

Jag spelade precis som vanligt till största del. Slaktade mig igenom akt efter akt med min amazon så fort jag kom hem från skolan, men möjligheten att dyka in i vänners partyn var faktiskt rätt kittlande, insåg jag, då för 22 år sedan. Snart byggde jag upp ett slags självförtroende också. Det var ju inte alls obehagligt att spela online. Var hade jag fått det ifrån Det ledde till att jag snart hoppade in på servrar med okänt folk, och snart började jag också bedriva byteshandel - vad som skulle bli mitt slutliga fall. Jag hade nämligen fått tag i en Stone of Jordan, den mest eftertraktade ringen i hela spelet, och jag sökte efter något att byta den mot. Plötsligt dök det då upp en handelsman som erbjöd en Eaglehorn mot den. Eaglehorn var amazonernas allra bästa pilbåge, och jag kunde inte tro mina ögon. Bytet var löjligt fördelaktigt och glad och naiv som jag var, tio år gammal, antog jag bytet. Men den bågen som dök upp hos mig efter transaktionen var ingen Eaglehorn. Min handelspartner hade på något sätt lyckats byta ut den mot en liknande men helt vanlig skräp-variant.

Olikt mitt tioåriga jag började jag inte gråta. Jag blev istället så arg att jag inte bara stängde ner spelet. Jag startade upp det igen, raderade karaktären med alla andra unika föremål som jag samlat på mig under de gångna veckorna och svor att aldrig återvända. Jag kokade. Jag vred upp ett Lipsyl ur plastförpackningen och åt upp det, i ren frustration. Sedan dess har jag, förstås, återvänt till både onlinespelens värld och Diablo 2. Men ingen gång har jag varit så frustrerad och arg som när byteshandeln lockade fram det allra, allra värsta i tioåriga mig. Fortfarande kan jag vakna kallsvettig och rasande, mitt i natten, och minnas tillbaka till min förlorade Stone of Jordan och läppbalsamet som fick sätta livet till.

Johan Vahlström:
Jag blir inte speciellt arg längre när jag spelar spel, mest för att jag inte ger mig in i situationer där jag kan bli arg. Alternativt har jag lärt mig att spelen inte fuskar, det är jag som är dålig. Men det fanns en tid när jag var yngre då jag ofta uttryckte att "jag hatar det här j*vla skitspelet". Det bästa (?) minnena jag har av just detta är från de yngre tonåren och speciellt angående Football Manager, eller Championship Manager som det då hette. Det fanns för övrigt ett Championship Manager där bara svenska Allsvenskan, division 1 (innan Superettan fanns) och division 2. Jag brukade alltid ta rollen som manager för Växjö Norra trots att jag inte har någon som helst koppling till den staden. Anledningen var att det var det enda laget som inte hade en enda spelare, så jag kunde alltid bygga upp laget från grunden. Jag värvade alltid en sydkoreansk målvakt med 100+ landskamper.

Nåväl. Just den här spelserien gjorde mig fruktansvärt arg. Hur f*n kunde jag förlora den där matchen med 0-1, trots att jag var överlägsen? För det mesta var det bara ett gäng svordomar som flög ur munnen, men jag har ett specifikt minne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken match det var, men jag blev så ilsken att jag knuffade till skrivbordet. Det fanns dessutom ingen vägg bakom så vad det ledde till var att skrivaren ramlade i backen. Min ilska förvandlades snabbt till "oh shit". Hela familjen delade ju på den här datorn och det skulle inte ta lång tid innan någon märkte att skrivaren var trasig. Jag lyckades sätta ihop den och på utsidan syntes det ingenting. Skrivaren skulle dock aldrig fungera igen och jag spelade så klart helt oskyldig och förstod inte varför den var trasig. Till den här dagen tror jag inte mina föräldrar vet vad som hände med den. Förutom det har jag aldrig haft sönder något. Jag skulle aldrig slänga en kontroll då det är pengar jag aldrig skulle få tillbaka. Som mest slår jag nog näven i skrivbordet och kallar folk för diverse könsord (aldrig så de hör så klart) när ungarna inte är i närheten.

Med det sagt finns det så klart tillfällen när jag fortfarande blir arg. Och det händer bara när jag spelar mot andra, riktiga personer. I rollspel och liknande blir jag aldrig frustrerad. I sportspel som FIFA (EA Sports FC) blir jag bara arg när jag förlorar mot någon jag tycker är sämre än mig. Om jag möter någon som uppenbart är bättre är det lätt att acceptera. Värst är det nog när jag spelar mot någon som inte kan spela utan att använda toppmeta eller utnyttja trasiga spelsystem (precis som Joel också nämnt). Som "guilty pleasure" brukar jag spela Pokémon Gos strider när jag är på toaletten, men jag vägrar använda de allra bästa monstren. Hur kul är det att bara ta de tre bästa kämparna och vinna automatiskt? Vilket görs i 98 procent av fallen. Jag ser alltid samma fyra, fem olika monster på andra sidan. Jag använder såna jag tycker om. Och när jag vinner önskar jag ofta att det fanns en chatt i spelet, så jag kan skriva och fråga hur det känns att bara spela med det bästa och förlora mot ett sånt skitgäng. Alternativt tänker jag att de kan köra upp sin Feraligator där solen inte skiner. Sådär passiv-aggressivt.

Patrik Severin:
Jag har aldrig förstört en handkontroll, eller vrålat högt framför TV-rutan. Ilska är inte mitt mellannamn (det är Rolf) utan det värsta jag kan göra är att knyta näven om det blir för frustrerande. Artikeln heter spel som lockar fram det värsta ur oss. Det behöver såklart inte bara vara ren och skär ilska. Tyvärr har jag inget att bidra med när det kommer till aggressionsproblem. Däremot finns det en spelserie som mer än andra driver fram det värsta ur mig. Jag pratar om Worms, för på ytan är det en harmlös gullig berättelse om massmördande maskar. På djupet är det en historia om samarbete, dolkstötar i ryggen och ett upplägg där ingen går att lita på. Föreställ dig en match där du är ett av totalt sex lag. Din tillfälliga vän som vill hjälpa dig besegra en svår motståndare har precis släppt lös en gasig exploderande tant, som förgör halva ditt lag. Då spelar det ingen roll om du tänkte kasta en helig handgranat på en annan spelare. Jag var såklart spelaren som kastade en pruttande tant mot min nya tillfälliga vän. Jag hade inte för avsikt att döda hans maskar, utan jag missade och kunde inte rädda situationen. Dilemmat är att ingen kan eller vill lita på att det var en olyckshändelse.

Min tillfälliga vän kunde såklart inte hålla sig från att hämnas utan kastade ett superfår, som han snyggt manöverade i luften. Träffen resulterade i att han mördade halva mitt lag med en enda explosion. Den tredje spelaren tyckte att detta var dumt och skickade en massiv betongåsna från himlen. När bombflygplanet släpper ner denna koloss vet man att det är över. Den landade såklart inte bara på honom själv utan fick totalt tre lag att sjunka till havsbotten. Vansinnet kuliminerade i en sudden death med stigande vatten. Två av lagen försökte hjälpas åt att komma högre upp på nivån och massmörda det tredje laget. Som du kanske förstår slutade inte denna allians på bästa sätt. En målsökande duva, en bunt dynamit och en kulspruta senare hade vännerna skickat varandra till en tidig grav. Spelaren som inte hittade en vän i stormen kunde bara se på när alla andra förintade varandra.

Precis som med Monopol kan det också skapa ovänner. Jag har aldrig varit så paranoid som när jag startar en ny runda i dessa titlar. Det har en tendens att skapa riktigt ruggiga cykler av hämnd, som sällan är till någons fördel. Mitt misstag fick två andra spelare att massmörda hälften av lagen på kartan och jag hade gjort det igen. Glädjen av kaoset som Worms skapar är svårslaget. Jag har inte en lika gripande berättelse om hur jag slänger en handkontroll genom TV-rutan, som andra på redaktionen. Däremot har jag många minnen från olika spel där människor blir totalt skogstokiga. Worms är ett exempel på detta och en spelserie jag håller kär av just den anledningen.

Petter Hegevall:
Precis som Patrik är jag en renodlad pacifist. Jag brukar aldrig upp, blir aldrig arg - särskilt inte när jag spelar TV-spel. Eller nej, nu ljuger jag ju. Det där stämmer såklart inte alls. Jag är motsatsen. Jag är kött, ben, hår, tänder. Vassa tänder, likt en frustande - rödlätt varulvsgubbe. Och jag har vid flertalet tillfällen blivit så arg att jag slagit sönder saker när jag förlorat i diverse spel. Labil much? Tror det. Låt mig berätta om en av gångerna som dyra saker förvandlats till damm. Detta var under våra första år med Gamereactor (2004) och jag hade tillbringat en dryg vecka med racingtiteln Juiced inför vår recension samt spelets release. Jag överdriver nog inte om jag påstår att jag lagt 20-25 speltimmar på att noggrant, omsorgsfullt, nästan fanatiskt byggt mina drömmars Nissan Skyline GTR R34 som huserade 1100 hästkrafter och ett racingchassi. Den var underbar och jag vann allting som jag ställde upp i, alla race. Alla tävlingar. En kväll hoppade jag upp på THQ:s presservrar (detta var en dryg månad innan Juiced väl släpptes) och körde mot andra spelkritiker som alla recenserade spelet för fullt. Jag vann varenda lopp, samlade ihop mer pengar än Krösus Sork till den bistra stunden då en brittisk skribent dök upp med sin Dodge Viper SRT och sade "Oiii! You wanna race for pink slips?"

Sagt och gjort. Nu skulle Vipern bli min, som jag sen såklart planerade att sälja. För i mitt huvud kunde ingen klå min Skyline. Ingen kunde utmana. Mycket riktigt nöp jag starten och efter det första (av tre) varv låg jag säkert tio billängder föra den vrålande britten, utan att ens pressa bilen allt som gick. Promenadsegern var ett absolut faktum och jag började larva mig, såklart. I chatten. Jag driftade en kurva, för att visa prov på min fullständiga överlägsenhet och jag berättade för den brittiska herren som jag ledde över att jag nu såg fram emot att sälja hans bil billigt och spendera pengarna på neon till mitt Skyline-underrede. Det jag då inte visste var att övermodet skulle leda till att jag körde rakt in i en lyktstolpe i den näst sista kurvan i hela loppet och att en specifik bugg gjorde att jag fastnade, där. Jag satt fast. Jag minns hur jag ställde mig upp ur soffan på Gamereactor-redaktionen, skrek mig blå i ansiktet medan jag febrilt försökte backa. Britten med hans Viper körde förbi mig och ropade "See yaaaaa!" vilket ledde till att jag ställde mig upp och i vild panik slet ut nätkabeln ur vår Debug-Xbox. utan internet i maskinen kanske jag inte behöver skiljas åt från bilen som jag lagt en halv arbetsvecka på att bygga? Hoppas, hoppas, hoppas.

När jag sen klev ut i menyn och såg att bilen var borta, att britten såklart belönats med min bil efter vunnet pink slip-race tog jag sats, hoppade rätt upp i luften och landade med båda fötterna mitt på Xboxen som förvandlades till en platt och knastrigt splittrad hög med svart hårdplast. Jag minns hur jag blödde under högerfoten och om hur jag ljög för Microsoft Sverige om den "trasiga konsolen". Och jag tror att jag just då och där inte ens skämdes över mitt eget beteende.

André Lamartine:
Det har alltid känts ok att vara arg när man spelar, har jag tyckt. Det är en del av spelkulturen, att svära högt när något inte går ens väg. Man tar ut sin ilska på något som egentligen inte är verkligt och att exempelvis småvråla när man inte lyckas med något i ett spel har alltid varit ingett en skön känsla av lättnad för att man bara avlastar veckans alla frustrationer på någonting som är fiktivt, som bara är i mitt huvud. Inte ens sadistiska spel som Dark Souls-serien har lyckats få mig att tappa kontrollen, för jag har ingenting emot en rejäl utmaning då och då. Det är lite som i fotbollstittande för somliga; man lever sig in i spelet att det har blivit socialt accepterat att skrika ut "helvete!" då och då. Jag har egentligen aldrig upplevt varit sådär parodiskt vansinnig på ett spel likt alla de där Angry Video Game Nerd-härmarna på Youtube, tills redaktionen började tala om spel som lockade fram det värsta ur en och plötsligt tändes en gammal blinkande lampa till, långt in i mitt valv av bortträngda spelminnen. Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Förbaskade jävla skit. Nu minns jag. Jag har tappat kontrollen en gång. Eller snarare sulat den. Under min högstadietid började jag verkligen fastna för Hideo Kojimas fenomenala spionfranchise och älskade utmaningen som de uppskruvade svårighetsgraderna erbjöd. Det var bara det att den kontroversiella tvåan inte riktigt erbjöd någon utmaning: istället visade mig spelet en spegel för att reflektera min otillräcklighet tillbaka mot mitt svettiga, ådriga tonårsansikte.

Tvåan är något av en smygfavorit för egen del, så tro inget annat. Det är så knasigt och häftigt på samma gång att jag inte kan göra annat än att älska det spelet, innerligt. Därför borde jag inte ha varit så arg som jag blev när jag ställdes inför en sekvens som i min värld var direkt omöjligt att utföra. Det var precis innan slutstriden med Solidus Snake, där man som Raiden skulle överleva en quick time-event genom att snabbt trycka sönder kvadrat-knappen. Det här var på högsta svårighetsgraden, så givetvis behövde man trycka 3786482 gånger i sekunden för att överleva. Det gick bara inte, med min halvtaskiga PS2-dosa. En hel vecka av tum-tortyr gick innan jag började följa upp fingerplacering-tips på nätet. Ingenting fungerade. Man ombads att köpa en särskild Trubo-dosa som kan svara snabbare på knapptryckningar, men jag hade varken råd eller tid att vänta på en ny speldosa. Jag sökte upp de dummaste förslagen i ren desperation och fastnade för ett tips där man skulle använda någon slags vibrerande power tool mot spelkontrollen för att ta sig igenom quick time-ventet från helvetet.

Sagt och gjort använde jag något slags elektroniskt verktyg från farsans verktygslåda (någon slags borr om jag minns rätt) och tryckte verktygets vibrerande sida det spelkontrollen. Resultatet? Lönlöst! Raiden dog. Och dog. Och dog. Och dog. Och dog. Och dog. Och dog. Efter en veckas slit var det droppen för mig. Jag slet ut speldosan från konsolen, placerade den på mitt skrivbord och drämde till den med verktyget. Dosan går i bitar. Men det var inte så där Angry Video Game Nerd-komiskt; det var mest bara tragiskt. Min stackars, trogna speldosa. Det kändes som att jag i det ögonblicket växte upp ett snäpp. Blev en man. Jag ångrade hur barnsligt jag hade betett mig, 15 år gammal. Jag var ju tvungen att köpa en ny dosa trots allt!

Men jag köpte aldrig den där Turbo-dosan (detta stycke läses med någon melankolisk Thomas Newman-musik i bakgrunden). Det blev en helt vanlig PS2-dosa istället. Jag rörde aldrig Metal Gear Solid 2 igen och ville inte påminnas av den mardrömslika quick time-eventet. Det var för skamligt. Jag accepterade mitt nederlag och fick istället stoltsera med att jag minsann klarade av 98% av spelet på den högsta svårighetsgraden (minus slutet). Jag har inte varit så där vansinnigt arg sedan dess. Spel som Overwatch och Elden Ring har visserligen fått mig att slå på soffkudden då och då, men Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty lärde mig att det inte är värt att tappa kontrollen över ett spel igen. (Fade out. End Credits.)

Joakim Sjögren:
Jag ska fuska lite gällande den här artikeln och avika lite från ämnet. För jag blir sällan arg när jag spelar. Visst jag kan bli irriterad på dålig speldesign och hög svårighetsgrad som alla andra, men i regel brukar jag inte låta humöret skena iväg och utvecklas till ett renodlat raseri. Det var visserligen annorlunda när man yngre och kunde slänga kontroller i golvet efter ett missat hopp i Super Mario World eller Donkey Kong Country, men även här brukade det som oftast lugna ner sig tämligen fort innan bokhyllor började flyga och soffbord vältes omkull. Det finns dock en gång som fick mig att se rött, och det var egentligen inte med spelet i sig att göra, utan det berodde på min minsta lillasyster. När jag fyllde tio år fick jag nämligen ett exemplar av Pokémon Red Version, och detta äventyr skulle komma att bli ett av mina mest älskade ägodelar under väldigt många år. Jag tillbringade ändlöst med timmar med att fånga och träna upp mina digitala monster, och klockan i spelet hade sedan länge slutat räkna uppåt då systemet inte klarade av att kalkylera tiden efter att 255 timmar hade passerat. För jag hade säkert lagt ner det dubbla, alltså runt 500 speltimmar med att bygga upp mitt lag till perfektion, men en dag när jag skulle lira märkte jag att något var väldigt, väldigt fel.

Direkt vid startskärmen kunde man nämligen se att koden var överskriven med en ny sparfil. Mitt namn var borta, och min speltid likaså. Istället stod det "Jennifer" (namnet på min 8-åriga lillasyster) och speltiden klockade in på ynka 28 minuter istället för de hundratals timmar jag hade plöjt ner. Jag frös fullkomligt till is. Allt slit jag hade lagt ner var försvunnet. Min Blastoise på Level 100 var borta tillsammans med min Lapras, min Nidoqueen, Mewtwo och Golem. Alla fickmonster som jag hade bytt med polare från skolan var som bortblåsta och det enda min syster hade mäktat med när hon hade stulit mitt Gameboy och raderat mina framsteg var att skaffa en Charmader på Level 6 och en Pidgey på Level 2.

Att säga att jag blev rasande är sedan en underdrift av episka proportioner. För hade hon inte varit min syster (eller hade inte min mamma stoppat mig) hade jag garanterat slungat ner henne från ett hustak samt möblerat om hennes ansikte med ett par välriktade ninjasparkar. Hon vägrande dessutom erkänna sin skuld (vilket gjorde det ännu värre) och för min del var det bara att torka tårarna, begrava ilskan och börja om från ruta ett. Det är i slutändan såklart inte Nintendos eller Gamefreaks fel att jag kände som jag gjorde, men det var ändå de som skapade ett så underhållande och beroendeframkallande spel som gjorde att smärtan och raseriet som följde kunde upplevas som så kolossalt stort. För jag har fortfarande inte riktigt kommit över sorgen jag upplevde den dagen, och ilskan jag kände brinner än idag som ett svart hål i mitt bröst.

Vilket spel har gjort dig argast genom tiderna?