Damsel

Regissören Juan Carlos Fresnadillo har gjort en av mina favoritfilmer; 28 veckor senare. En av de bästa uppföljarna genom alla tider och en av de bästa zombierullarna som jag avnjutit, någonsin. Gubben kan, med andra ord, och det märks även i Netflix-äventyret Damsel där Stranger Things-stjärnan Millie Bobby Brown hamnar i svårlöst trubbel i en urtjusig fantasyvärld.

Storyn är inledningsvis stöpt i en väldigt typisk sagomall men vänder ganska snart och bjuder på en omvänd syn på den bortrövade prinsessan och detta utan att traska rätt ned i woke-träsket. utan att bli påträngande fånig eller kvoteringsmässigt Hollywood 2024-filtrerad. För här fungerar storyn lika väl som karaktärerna och hela premissen är intressant, om ändå knappast nyskapande. Elodie är dem äldsta dottern i ett nedgånget, lusfattigt kungahus i ett litet, ruffigt rike utan namn och när de sista pengarna/förnödenheterna tar slut, tvingas den plågade kungen Lord Bayford gifta bort sin dotter till ett avlägset land och ett främmande kungahus i utbyte mot oändliga rikedomer. Väl på plats i det guldsmyckade fantasyslottet långt, långt borta ter sig allting vara kanske lite för perfekt och innan hon vet ordet av har Elodie hamnat i en situation där hennes liv hotas av en frustande, svinsur, eldsprutande jättedrake.

"Damsel in distress" har ju (såklart) i årtusenden varit grundpremissen för otaliga (klassiska) sagor där en fager ungmö kidnappas och måste fritas av en pansarklädd, ståtlig riddare. I Netflix nya äventyrsmatiné har Juan Carlos Fresnadillo omkullkastat den gamla premissen och kapat bort "in distress"-epitetet för att istället låta den bortrövade prinsessan reda sig själv. För det kommer ingen för att rädda Elodie ur den där mörka, kalla, drakinfesterade grottan. Det kommer ingen prins. Prinsen är en simp, som med sin blöta page-frisyr och välstrukna paljettblus sitter säkert i guldslottet och väntar på nästa måltid. Elodie går från förkrossad, vidbränd, blodig och vilsen till stark, arg och självständig under tiden som draken jagar henne genom berget, i omgångar, och den karaktärsutvecklingen hade känts krystad om inte Fresnadillo hade varit duktig på tempo och struktur, och om inte Fast X-manusförfattaren Dan Mazeau hade författat ett lyckat äventyrsmanus som trots en del svagheter fungerar riktigt bra.

Damsel är bra. Underhållande. Elodies kamp mot draken är inget som jag skulle beskriva som genredefinierande eller särskilt minnesvärt men om jag hade varit 14 år gammal och letade efter en mysigt välbyggd fantasyfilm att vila ögonen på, hade detta varit ett alldeles utmärkt alternativ. Stranger Things-stjärnan Millie Bobby Brown har en allmän närvaro och karisma som rimmar på en fullfjädrad filmstjärna trots sin unga ålder och relativt tunna resumé men hennes skådespeleri fungerar inte riktigt i vissa scener. Hennes känslouttryck är en smula ensidigt här, precis som i Enola Holmes, och hon hade i vissa nyckelscener behövt lite, lite draghjälp men på det stora hela kan jag glatt rekommendera denna matinébagatell. Draken och specialeffekterna som den består av samt drakens röst (Shohreh Aghdashloo) är väldigt välgjort på ett sätt som få storfilmer idag kan mäta sig med. Det finns en nästan slentrianmässig lathet i dagens specialeffekter (i mångt och mycket) som inte syns till här, trots att budgeten inte är i närheten av exempelvis The Flash, Aquaman 2 eller The Marvels.