Danny the Dog

Det finns många märkliga fenomen i världen; Bermuda-triangeln, Michael Jacksons näsa, Loch Ness-sjöodjuret, varför man tillverkar sötlakrits när salt är så mycket godare osv. Men märkligast av allt är hur cheferna för de svenska biograferna resonerar. Först fick inte Donnie Darko chansen att gå upp på biograferna och nu har samma öde drabbat Danny the Dog som istället fick finna sig i att släppas på DVD direkt utan någon biopremiär. Tråkigt, framförallt eftersom det här hårdkokta actiondramat förtjänar betydligt bättre behandling än att placeras i samma Direkt till DVD-fack där Uwe Boll förhoppningsvis kommer spendera resten av sitt liv.

Som framgår av skådespelarlistan här ovan så ser vi den hårdsparkande Hong Kong-stjärnan Jet Li i huvudrollen. Vanligtvis brukar jag bli lite orolig när giganter inom Hong Kong-action som Jet Li, Jackie Chan och Donnie Yen ger sig över till USA för att spela in Hollywood-film eftersom resultatet sällan blir speciellt lyckat. Men trots att Danny the Dog inte är en Hong Kong- film utan ett amerikanskt-franskt-brittiskt samarbete är jag benägen att kalla den för en av Lis absolut bästa filmer och en av hans absolut mest gedigna skådespelarinsatser. Här gör han rollen som Danny, en mindre begåvad man som blivit uppfostrad av den hänsynslösa maffiabossen Bart (Bob Hoskins) till att bli en regelrätt mördarhund. Så fort hundhalsbandet åker av är Danny tränad att krossa allt som kommer i hans väg vilket är egenskaper som kommer väl till pass för Bart när han behöver hämnas eller bedriva utpressning mot sina fiender i den undre världen.

Barts utnyttjande av Danny får ett abrupt slut när Danny av en slump träffar den blinda pianofantasten Sam och hans styvdotter. Sam och dottern tar den plågade Danny under sina vingar och försöker efter bästa förmåga lära honom allt han gått miste om under sitt liv som hund. Det blir ett mödosamt arbete och Danny påminner en hel del om Johnny Depps karaktär Edward Scissorhands i hans väg tillbaka till civilisationen, framförallt hans taffliga kroppsspråk och försök att efterhärma andra eftersom han inte vet hur man ska göra saker och ting. Scenen där Danny för första gången i sitt vuxna liv ska äta glass är redan lite av en modern klassiker i min bok.

För att vara en Jet Li-film är Danny the Dog ovanligt snål på slagsmålsscener, vilket dock inte är synonymt med att det inte förekommer några. Sammanlagt är det runt 4-5 riktigt läckra koreograferade fightingscener med ljudeffekter som för en gångs skull låter trovärdiga. Coolast av alla är scenerna som utspelar sig under gladiatoraktiga omständigheter och det är smått otroligt hur den 42-årige Li mäktar med bravader som flerfaldiga volter, splitkickar, väggspring och annat häpnadsväckande häftigt. Men som sagt, det speciella med Danny the Dog är att tyngdpunkten, till skillnad från vad som brukar vara standard i Jet Li-action, ligger på karaktärsutveckling och att förmedla ett brett känsloregister. Stundtals känns det faktiskt genuint rörande när Danny försöker skaka av sig sitt förflutna för att istället satsa på en framtid med Sam (lysande spelad av Morgan Freeman) och hans familj.

Filmen utspelar sig i Storbritannien vilket inte bara märks på att folk talar engelska med frän dialekt utan även på att omgivningarna och gatumiljön är grå och steril vilket regissören Lous Leterrier utnyttjat i sin färgsättning och dessutom kombinerar med följsamma estetiska kameravinklar. Det är även värt att nämna att Luc Besson (Léon-regissören) skrivit manuset vilket märks en del i våldsscenerna i filmens sista del som utspelar sig i ett hyreshus som påminner lite om det i Léon. Innan jag rundar av recensionen, som blev mycket längre än vad jag hade tänkt mig, vill jag berömma soundtracket lite också som består av olika mixningar av "Who let the dogs out". Nej, seriöst, brittiska bandet Massive Attack har skrivit filmmusiken till Danny the Dog som är en mycket bra och oväntat nyanserad film. Jag tror inte att du kommer att bli besviken...