Dante's Inferno

Filmen:
Det av Jonas hyllade spelet Dante's Inferno har likt Dead Space fått en animerad film som spin-off. Tillsammans med Starz/Anchor Bay samlade EA ihop sex stycken välkända animeregissörer och skapade en Animatrixliknande kapitelbaserad historia direkt från spelet. Det uppenbara motivet att mjölka ur lite extra pengar ur franchisen är inte så svår att förstå men varför göra en film som direkt kopierar spelets handling? Då är den ju inte till för de som spelat spelet.

Dante's Inferno är namnet på den första delen i poeten Dante Alighieris mer än 700 år gamla diktsamling och handlar om helvetets nio etapper. I den här tappningen är Dante en korsriddare med en hel del på sitt samvete. När den blivande frun blir mördad kidnappas hennes själ av demoner som drar iväg henne till helvetet. Det kan inte Dante acceptera och följer själv med ner och börjar en vildsint jakt på att återfå sin älskade, genom helvetes alla nivår.

Att de inte har ansträngt sig för att presentera den gamla dikten på det sätt den är skriven är jag beredd att förlåta. Dante's Inferno är trots allt baserad på ett spel där de tagit sig fantastiskt stora friheter. Därmed filmens största problem, den försöker efterlikna spelet för mycket. Tempot är turbosnabbt och upplägget kopierar spelet rakt av. Efter varje etapp väntar en riktigt stygg bautastor elaking till boss kopierad från spelet, förvisso en aning underhållande men förväntat. Dante's Inferno den animerade filmen är tv-spels-slafsande a'la God of War från första början och horder av bisarra varelser försöker göra livet surt för Dante. Eller vad sägs om bäbisar med knivarmar? Dialogen är direkt fånig och håller ungefär samma klass som mellansekvenser brukar göra, inget bra betyg alltså.

Att ha flera olika regissörer funkade med Animatrix eftersom varje del hade en ny handling. Så är inte fallet med Dante's Inferno. Eftersom alla kapitel hänger ihop och när det blir nytt kapitel och ny regissör har Dante helt plötsligt bytt utseende. Han växlar från tanigt svältoffer till He-Man-biff om vartannat och det blir bara rörigt. Trots det intensiva tempot och varierande miljöerna känns Dante's Inferno substanslös. Den är riktigt korkad och upprepande. Men Dante får iallafall pris för att vara argast genom filmhistorien, han tar verkligen ingen skit från någon. Dante's Inferno den animerade filmen är inget att lägga ner pengar på om du spelat spelet. Om du inte spelat spelet och är sugen på vansinnigt slafsande i turbofart så köp.

Bilden:
Med så många olika stilar är det svårt att betygsätta bilden på Dante's Inferno. Ena stunden är animeringarna knivskarpa och bakgrunderna bedårande men i inledningen till exempel ser det ut som någon har smetat ut smör på kameralinsen. Så fortsätter det filmen igenom, varje nytt kapitel har sitt eget säregna utseende. Färgerna är rejält fylliga. De har vridit upp färgmättnaden till max vilket gör att det blöder en del emellanåt. Jag kan även se lite artefakter här och där och de datorgenererade delarna av filmen ser inte alls bra ut. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
Ljudspåret i Dante's Inferno överraskar. Dolby TrueHD ljudmixen är härligt dynamisk och borde inte göra någon besviken. Dialogen är fånig men Dante's röst är ju hur skön som helst. Den är dessutom kristallklar och de har även kommit på att det går att utnyttja alla kanaler till dialogen. Det bjuds på ett flertal sköna ljudpanoreringar och ljudeffekterna håller godkänd klass. Basen är jag dock besviken på, den används mycket sparsamt om än alls. Dante's Inferno får en sjua på ljuddelen, till stor del beroende på det härligt omslutande surroundljudet.

Extramaterialet:
Att samla ihop alla sex regissörer för att göra ett kommentatorsspår är väl för mycket begärt men det hade som sagt varit intressant. Nu bjuds det bara på fem stycken animerade storyboards med tillhörande ljud.