Daredevil

Att det råder hysteri i filmfabriken när det kommer till gamla seriehjältar lär väl knappast någon gått miste om. Efter att X-Men startar återtåget har vi sett Spiderman och snart även Hulk göra storslagen comeback på vita duken. Regissören Mark Steven Johnsson har alltså gett sig an det tuffa uppdraget att göra film av tidernas kanske coolaste seriehjälte, den alltid lika melankoliske Daredevil. Där serien är mörk, mystisk och hela tiden håller intresset uppe för den handikappade rättskämpen och den maktgirige Kingpin han ständigt kämpar mot lyckas filmen knappt med någonting förutom att framkalla avsky såväl som starka kräkreflexer.
Mannen med tandköttet, J-Los egen Affleck gör sitt livs töntigaste rolltolkning då han, sammanbiten och orubblig, försöker iklä sig djävulens röda trikåer.

Daredevil skadas som barn av radioaktivt avfall och tvingas sedan leva sitt liv som blind något som får honom att utveckla en slags superhörsel vilket gör honom ämnad för klassisk, serieaktig brottsbekämpning. Mark Steven Johnssons tolkning av min favoritseriehjälte är ett riktigt magplask. Regin är platt, oengagerande och hafsigt enkelspårig. Johnssons taffliga temposkiftningar skapar tillsammans med dåligt skådespel och usel klippnning en helt meningslös filmupplevelse. Affleck är vedervärdig som Daredevil, läser repliker som får mig att hånskratta och gör usla insatser i filmens samtliga actionsekvenser. Jennifer Garnber, Colin Farell och Michael Clark Duncan är även de lika felplacerade som felinstruerade.

Den hämndsökande, stundtals brutala serieinkarnationen av Daredevil som slits mellan hatet mot Kingpin och hans moraliska förpliktelser mot brottets bakgator finns helt enkelt inte i den här filmen, det här är inte Daredevil. Inte Daredevil som vi som läst serietidningen känner honom, inte alls.