Day Shift (Netflix)

Vad får vi om vi slungar i en liten gnutta Lost Boys, en stor skopa Fright Night, en deciliter 21 Jump Street och ett kryddmått Pineapple Express i en Netflix-ägd mixer och kör smoothie-programmet? Day Shift, den senaste av påkostade Netflix Originals där en oinspirerad Jamie Foxx jagar vampyrer i ett soldränkt Los Angeles. Foxx spelar Bud, en till ytan misslyckad, nyskild poolskötare som ränner runt i ett snorvarmt San Fernando Valley i sin rostiga pick-up och håvar upp döda råttdjur ur folks misskötta bakgårdsbassänger. Han har en minst sagt skakig relation till sin exfru och missar föräldramöten och träningar med sin sjuåriga dotter. Det går till en början inget vidare för Bud. Han målas upp som den där klyschiga farsan som inte lyckas med nåt av det han tar sig för och som kämpar i motvind med allt i sitt liv.

Det vi får se efter introt i Day Shift har klarats av är dock att Bud Jablonski är en framstående, stenhård, rutinerad vampyrjägare som använder sitt arbete som "poolskötare" som en effektiv och finurlig täckmantel för sitt egentliga, riktiga jobb och redan efter några minuter har han smugit sig in i ett näste där en 90 år gammal mästarvampyr precis gjort sig redo för att sova bort dagen, vilket naturligtvis leder till slagsmål, skottlossning, blod, död och brutna ben.

Jag gillar Jamie Foxx, har alltid gjort. Han är strålande i Django Unchained, lysande i Collateral och briljant i Ray men i den här filmen har han genuina problem med att fylla rutan och bära nyckelscenerna på egna axlar och det är väl inte riktigt förrän Dave Francos tvångsneurotiska sidekick Seth kliver in i bild som Day Shift tar fart och känns soligt rolig och inte krystat stel. Franco gör exakt samma roll här som han gjort flertalet gånger tidigare (bland annat i den underskattade Unfinished Business) och den passar honom som handen i handsken. Han är skraj, nervös, på gränsen till sammanbrott hela tiden och i den här filmen pissar han på sig vid blotta åsynen av en vampyr, trots att det hör till hans dagliga arbetsuppgifter.

Dynamiken mellan Foxx och Franco är med det sagt långt ifrån perfekt och Jamie är inte rolig här, alls. Inte en enda gång och även om hans karaktär är mer stoiskt hård och barsk, finns det absolut upplägg från bland annat Franco för att kunna vara komisk, men det sitter liksom för långt inne för Foxx, tyvärr. Snoop Doggs karaktär som den ännu mer luttrade vampyrjägaren och före detta kollegan Big John är inte heller vare sig rolig eller nyanserat intressant, snarare en klyschig fåne vars repliker känns så enkla att glömma att hans gräsliga cowboy-klädsel framstår som det enda minnesvärda med honom.

Day Shift är inte bra. Men den är kul, ibland. När Bud ger Seth en särskild typ av tvål för att han ska kunna tvätta bort de feromoner som vampyrerna de nyss dödat spridit i luften där de just befunnit sig och informerar sin lärljunge om att han under inga som helst omständigheter bör tvätta sitt anus med tvålen, då skrattade jag gott. När Seth morgonen därpå ser sliten ut och berättar att han råkade stoppa tvål i röven, då skrattade jag ännu mer. Humorn, när den väl levereras, påminner mycket om den i 21 och 22 Jump Street (filmerna med Tatum och Hill) och det är ju en positiv sak, för min del. Actionscenerna är dessutom roligt nonsensaktiga med mycket blod och mängder av dubbelvikta vampyrer men det är synd att skurken känns superplatt och att vampyrerna i sig aldrig känns dödliga eller farliga. Det finns klart bättre vampyrkomedier och klart bättre actionkomedier men med det sagt är Day Shift inte värdelös.