De tre dårfinkarna

Filmen:
The Three Stooges, eller "De tre dårfinkarna" anno fånig 40-talsöversättning, var en amerikansk komiker-trio som under fyra decennier spottade ut hundratals kort- och långfilmer. Deras signum blev en karaktäristisk slapstick-humor, som i det stora hela gick ut på att ge varandra Tom & Jerry-stryk till konstiga ljudeffekter. Första Hollywoodproduktionen kom redan 1930 och den sista filmen med Moe, Larry och Curly släpptes fyrtio år senare. Kort därefter gick Moe och Larry genom pärleporten och The Three Stooges blev filmhistoria. På senare år har det släppts en tv-biografi om herrarna och nu är bröderna Farrelly nästa i raden att hedra deras minne med komedin De tre dårfinkarna.

De siamesiska Farrelly-brödernas tappning av The Three Stooges inleds med att Moe, Larry och Curly dumpas på trappen till ett barnhem som drivs av katolska nunnor. Allt efter som åren går står det klart att det kommer krävas ett smärre mirakel för att hitta en familj som vill ta sig an trion som får Baldwin-bröderna att framstå som bedårande (okej, bedårande var kanske att ta i, men ni fattar vad jag menar). Nunnornas desperata böner om avlastning förblir obesvarade och när pojkarna så småningom växer upp så får de arbeta på hemmet för att tjäna sitt uppehälle. Att sätta verktyg i händerna på klantskallarna visar sig snart vara en kostsam process och utgifterna för materiel- och personskador skjuter i höjden.

Så en dag kommer dråpslaget. 830 000 dollar måste in på det övertrasserade kontot innan månadsslutet annars är barnhemmet passé. Hoppet vilar nu i händerna på Moe, Larry och Curly som ger sig ut i världen med löfte om att återvända med pengarna inom utsatt tid. Dessvärre visar sig ganska omgående att världen utanför hemmets trygga vrå är precis lika främmande för den missanpassade trion, som den missanpassade trion är för världen utanför. Kulturkrocken utmynnar i en kavalkad av omotiverade örfilar och eye-pokes åt allt och alla.

Idén till filmen kläcktes redan vid millennieskiftet men uppenbara problem med castingen satte käppar i hjulen. Till en början lutade det åt att Benicio del Toro, Sean Penn och Jim Carrey skulle gestalta de tre tv-clownerna men när det gick i stöpet så blev det, efter många om och men, fastställt att rollerna gick till de betydligt mer okända Chris Diamantopoulus, Sean Hayes och Will Sasso. Det ryktas också att Jakob Eklund aldrig blev tillfrågad om att spela någon av rollerna. Med castingen avklarad kunde de äkta makarna Farrelly påbörja produktionen av vad dom har kallat "sitt mest riskfulla projekt någonsin".

Vi är många här i Sverige som inte har den långt tillbakagående relationen till The Three Stooges som jänkarna har, och för oss uteblir nostalgitrippen som annars är en vital del av filmupplevelsen. Istället måste vi förlita oss på att de komiska inslagen fångar intresset. Det visar sig dock ganska omgående att barnsligt cartoon-våld är ytterst svårsmält för en fullt utvecklad vuxenhjärna. Lite som om man skulle spänna fast en 6-åring a'la A Clockwork Orange och nöta in Plutonen. Underhållningsvärdet är därmed förkastligt och de oändligt antal teatraliska slap-in-the-face-momenten blir verkligen inte roligare efter artonde smällen som befästs med en distinkt ljudeffekt.

Farrelly-symbiosen har därmed inte levererat något nämnvärt de senaste åren och De tre dårfinkarna blir inte heller vändningen på den nedåtgående trenden. Om en drös fetnackade Hollywood-pampar inte kan komma upp med en bättre handling än; barnhem i konkurs - fixa fram stålar, efter tretton års brainstormande så blir jag banne mig mörkrädd. Ge mig två minuter och jag kan leverera ett hårresande synopsis med dansande björnar, tonårskärlek och racerbilar. Nej, De tre dårfinkarna är ingen bra film - möjligtvis lite charmigt annorlunda. Men i det stora hela ett snedsteg vars fånigaste moment överglänser guldkornen.

Det bör också tilläggas att jag för första gången i mitt vuxna liv gömde mig under filten i soffan - inte mindre än två gånger! Första gången för att jag skämdes under det malplacerade bebis-kiss-kriget och andra gången när dom spray-tannade kreaturen från Jersey Shore dök upp i rutan med sina fula flin och förargelseväckande personligheter. Får hoppas att Farrelly-tjockisarna (ja, jag vet att dom inte är särskilt tjocka, men jag har slut på associationer till deras ständiga samarbete) kokar ihop nått bättre i framtiden eller kastar in handduken så vi kan minnas dom för Dum & Dummare och Den där Mary istället.

Bilden:
De tre dårfinkarna presenteras i formatet 1.85:1 och bilden står sig bra mot konkurrenterna. Skärpan är fortlöpande stabil och färgåtergivningen naturlig och behaglig. Inga som helst defekter noterades under min granskande kritikerblick som skulle kunna få Janne Josefsson att darra som ett asplöv. De tre dårfinkarna är inget visuellt mästerverk i sig och är filmad med i stort sätt samma småtråkiga bildspråk som övriga Farrelly-rullar, men den stabila BD-utgåvan från Fox skänker ett välbehövligt uns av kvalité till filmen. Bra jobbat på den fronten med andra ord.

Ljudet:
Allt tjong, bång, pling, plong och smack strömmar ur en DTS-HD Master Audio 5.1 -mix. Ljudspåret är en framtung historia där de bakre kanalerna inte står för några nämnvärda presentationer. Ljudeffekterna är välpreciserade i sammanhanget, givetvis medvetet cartoon-aktiga, och spelar en framträdande roll i filmens karaktär. Dialogerna är också dom tydliga och fint balanserade i mixen. Ingen jättespännande ljudupplevelse i övrigt och fokusen har otvivelaktigt lagts på att återskapa originalets måttligt roande ljudeffekter.

Extramaterialet:
Extramaterialet utgörs av ett trevligt sortiment och är med andra ord väl värt att lägga lite extra tid på. Förutom de vanliga bortklippta scenerna och en behind the scenes bjuds vi på en lektion i hur man återskapat ljudeffekterna, samt varför man valde just Diamantopoulus, Hayes och Sasso i huvudrollerna. Minidokumentären "What's The Idea?" kan vara bra att se innan man kollar på själva filmen om man inte redan är bekant med The Three Stooges. Den innehåller inga spoilers och ger en bra övergripande bild av original-clownerna och deras historia.