Death of a Unicorn (Amazon Prime)

Ingenting är heligt längre. För precis som många av barndomens andra ikoner, Musse Pigg, Bambi och Nalle Puh, så klämtar nu klockan även för den regnbågsfjärtande, hornprydda sagohästen. Det vankas helt enkelt ännu en blodig make-over med Death of a Unicorn, som ställer sig frågan: Vad händer om när en far och dotter av misstag kör på enhörning, och dess kropp visar sig bokstavligen glittra av kapitalistisk potential med mirakulösa helande egenskaper? Något som Alex Scharfman efter bästa förmåga försöker att besvara i sin regidebut som tar oss med på en vild och blodig resa, fylld av girighet, vetenskaplig exploatering och hämndlystna sagoväsen.

Premissen är så klart rent A24-guld, även om det hela inleds en aning trögt. Paul Rudd med sitt sedvanliga och i all ärlighet numera ganska uttjatade "cool farsa"-schtick, som tillsammans med sin sarkastiska tonårsdotter spelad av Jenna Ortega (så klart) dundrar rätt in i en enhörning med hyrbilen. Magisk roadkill. Lika urbota korkat som det är underhållande, något som filmen är högst medveten om. Här finns självdistans, humor och en tydlig vilja att ta sin bisarra B-filmskoncept och sula iväg in i absurdum.

Men det går en aning trögt. Tempot är frånvarande och Scharfman fumlar. För efter denna explosiva start introduceras vi för familjen Leopold - ett gäng rejält osympatiska miljardärs-tölpar. Den döende läkemedelspampen Odell, han falska fru och deras eländigt misslyckade son med samma personlighet som en stubbe. Det är i detta glada gäng tidigare nämnda far och dotter, Elliot och Ridley, ska försöka fjäska in sig hos. Inte nödvändigtvis det lättaste att göra när bakluckan på bilen döljer en mörbultad feberdröm.

Enhörningskadavret, som för övrigt vägrar att ligga stilla, blir följaktligen också filmens centrala punkt när dess magiska egenskaper får sällskapet att se dollartecken. Inte minst pådrivet av Leopold-familjen, vilka tidigt ser en möjlighet att exploatera detta för ekonomisk vinning. Vad som följer är en inte alltför subtil sula åt läkemedelsindustrin, girighet och människans förmåga i stort att (försöka) profitera på allt. Och jag kan inte förneka, här finns en viss briljans som i mer kapabla, erfarna händer hade kunnat bli något extraordinärt speciellt. Men någonstans känns det inte som Scharfman riktigt vågar, eller vet vad han ska göra med sitt genidrag till manus.

Satiren biter helt enkelt inte, och Death of a Unicorn vacklar mellan att vilja förmedla någon form av klumpig, väldigt uppenbar samhällskritik, och att chockera. Inte minst när den lilla enhörningens artfränder bestämmer sig för att utöva brutal och blodig hämnd på den involverade. Det är kul och underhållande, men också en aning frustrerande och i slutändan känns det som bortslarvad potential.

Det ska dock sägas att Ortega gör bra ifrån sig här och balanserar sin roll väl med lika delar sarkasm som sårbarhet. Vilket tillsammans med Rudd inte bara blir filmens emotionella ankare men också bidrar med en oväntat väloljad dynamik, även om han tyvärr är ganska underutnyttjad i Death of a Unicorn. Will Poulter som Shepard Leopold sticker även han ut med sin karismatiska och excentriska tolkning av en (rejält) bortskämd arvtagare. Scenerna med honom är ofta bland de mest kaotiska och underhållande.

Mindre övertygande är många av filmens specialeffekter, där en blandning av geggig CGI och vissen ljussättning, särskilt de som involverar enhörningarna, får allt trovärdighet att flyga ut genom fönstret och i samma veva tyvärr sabba mycket av känslan. Visst, detta kan delvis förklaras med filmens förhållandevis tajta budget, men någonstans kan jag ändå tycka att detta kunde ha förhindrats. Men även scenografin är en aning märklig, inte nödvändigtvis ful - bara tonmässigt svajigt, där många scener mest ser ut som att de är komponerade av Wes Andersons goth-kusin. Proppade med symmetri, märkliga pasteller och ett stänk av skräckromantik. Det är kort och gott, lite av en enhörningssoppa, om vi ska vara lite putslustiga.

Det övergripande problemet med Death of a Unicorn är väl egentligen inte så mycket dess olika beståndsdelar, som att den känns mer som en pitch snarare än en färdig film. Scharfman vill så tydligt väldigt mycket, och filmen bokstavligen skriker "titta på mig, hör mig", som om den är en personifiering av Lisa Simpson själv. Och jag uppskattar ambitionen, för Death of a Unicorn ger oss glimtar av något lysande, men drunknar i slutändan sin egen överlastade symbolik.

Med det sagt så är Death of a Unicorn ändå sevärd. Den knäppa premissen och humorn är tillräckligt för att underhålla och filmen bär A24:s sedvanliga signum av absurditet med stolthet. Det finns något här- en gnista, en idé, ett hjärta - men det är svårt att greppa det fullt ut. Ortega är strålande likväl som Poulter och filmen är aldrig tråkig. Förvänta dig bara inte att bli trollbunden.