Death Proof

Kärlek får en att göra konstiga saker. Se bara på Tarantino. Karl´n har hela Hollywood ätandes ur sin hand och kunde ha gjort vilken typ av film som helst med i princip vem som helst. Men 70-talets skräpfilmskultur skulle absolut hyllas och då föll valet på att regissera en repig och illa klippt rulle med Kurt Russell i huvudrollen som en psykopat som gör vägarna osäkra med sin mördar-Dodge.

Så här i efterhand är den springande frågan inte huruvida han gjorde rätt i att låta sig förföras av Grindhouse-arvet utan huruvida filmen är bra eller ej. Och jovars, visst är den det. Ordsnickaren Tarantino har förvisso överarbetat sitt dialogsignum en aning men coola karaktärer finns det gott om och biljaktsscenerna är att dö för och går direkt in i filmhistorien. Men det som gång på gång imponerar mest på mig är hur Tarantino alltid lyckas gräva upp gamla bortglömda skådisar och förvandla dem till självklara stjärnor. Han gjorde det med John Travolta i Pulp Fiction, Darryl Hannah i Kill Bill-filmerna och han gör det med Kurt Russell här i Death Proof.

Det finns således en hel del positivt att säga om Death Proof. Vad som håller tillbaka betyget är en känsla av att det tar slut för snabbt och att en splitterny Tarantino-film borde ge lite mer valuta för pengarna. Det hade väl varit en sak om Death Proof, liksom de ursprungliga Grundhouse-filmerna, hade kostat 2 dollar att gå och se på. Nu är inte det fallet och då kan jag inte komma ifrån att om man jämför med den episka mangling som Kill Bill bjöd på så haltar dramaturgin i Death Proof. Först händer inget, sedan händer fortfarande inget, sedan händer det lite, sedan händer inget och sedan händer det lite igen. Det är ett aningen märkligt sätt att balansera filmen på och jag kan inte påstå att jag känner mig fullt ut nöjd med det upplägget. Framförallt inte om man har i åtanke att blodsbrodern Robert Rodriguez faktiskt fick ut mer av sin bättre sleazehälft Planet Terror.

Men inbilla er inget annat än att detta är ett självklart köp, vad som möjligen skulle kunna förhindra investeringen att både Death Proof och Planet Terror kommer släppas i en och samma utgåva i december.

Apropå utgåvan då. Jodå, en schysst förpackad 2-disc. Jag kan inte påstå att varken bild eller ljud förtjänar några extra lovord men extramaterialet är fullgott. Framförallt dokumentären om stuntkvinnan Zoë Bell (som spelade sig själv i filmen) är kul att se på. Lite information om hur tjejcastingen gick till återfinns också, han har onekligen en speciell inställning till skådisar den gode Tarantino. Även Kurt Russell har fått ett eget inslag. Annars är det den 25 minuter långa dokumentären om stuntmänniskorna som känns som den mest givande, ni vet alla gamla rävar som inte tvekar att sätta sig i en bil som ska volta fem varv och sedan stiger ut helt oberörda och frågar hur tagningen blev.