Deathstalker

Det finns tillfällen då man tvingas stanna upp, ta några extra andetag och nypa sig i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. För vem hade kunnat tro att Deathstalker, en av 80-talets mest ostiga hjältar, skulle återuppstå efter nästan fyra decennier av tystnad och väcka nytt liv i den klassiskt genomusla sword-and-sorcery-genren - med allt som hör den till och lite mer. Från sandaler och latexdräkter till tossiga trollkarlar, svettiga muskler och självironiska hjältar. Det är kort och gott fantasy av klassiska mått som står på menyn från Steven Kostanski, mannen som förärade världen med Psycho Goreman för en handfull år sedan.

Resultatet är ungefär så fantastiskt som man kan tänka sig. För genrenörden inom mig var det lite som julafton och födelsedag på en och samma gång - 100 minuter av skamlöst svärdsvingande och blod som sprutar i alla riktningar. Deathstalker är både befriande fånig och skamlöst ärlig, fylld av personlighet, energi och kärlek till det där hemska, usla hantverket. Utgångspunkten är lika enkel som den är underbart, underbart dum. Daniel Bernhardt är Deathstalker - en onödigt hårdhudad äventyrare och före detta soldat i drottningens armé som råkar snubbla över en gyllene amulett. Planen var enkel: Sälja skiten och leva ett gött liv. Men (såklart) visar det sig rätt snart att amuletten är förhäxad, fylld av mörka krafter och helt omöjlig att göra sig av med. Till råga på allt är Nekromemnon, den ondaste ruskpricken i hela kungariket, på jakt efter amuletten.

Detta är början till ett episkt äventyr fyllt av muterade gummimonster, onda trollkarlar och pansarklädda grisar. Allt i linje med originalet från 1983 och dess fyra uppföljare, men också långt mer lekfullt, fjantigt, brutalt och medvetet humoristisk. Det är enkelt på bästa möjliga vis. Som ett klassiskt Dungeons & Dragons-äventyr plockat direkt från Gygax skrivbord. Kostanski försöker inte krångla till det. Han låter berättelsen rulla på med klassiskt 80-talspatos: svärd, trollkarlar, halvnakna krigare och kletiga monster i gummimask. Tänk Conan the Barbarian möter Beastmaster med ett kryddmått av Krull - doppat i flottyr. Det är trashy, uselt på rätt sätt, charmerande och helt förbannat underbart.

Föga förvånande så är det i de praktiska effekterna som Deathstalker verkligen skiner, vilket också blivit lite av Kostanskis signum. För precis som med Psycho Goreman och The Void så bjuds det på filmskapande av den gamla skolan. Inga plastiga datoreffekter, nej här snackar vi latex, blodslask, proteser och handgjorda dockor. Det finns en barnslig entusiasm i hur filmen presenterar sina varelser; de är lika mycket skämt som skräck och det är svårt att inte älska det.

Det är också uppfriskande hur filmen omfamnar sin egen campighet och Kostanski fattar verkligen grundmaterialet. Sword-and-sorcery är inte menat att vara seriös fantasy, även om "de gamla goa filmerna" ofta var ofrivilligt parodiska. Deathstalker däremot, vet precis vad den är och all dialog levereras med ett tydligt patos - som om skådisarna lajvar i en grotta i skogen - kärleksfull satir som fungerar.

Därtill är Daniel Bernhardt nära nog perfekt i rollen och besitter den där sällsynta kombinationen av fysisk pondus och i. Han spelar hjälten som en trött legosoldat, någon som helst av allt bara suttit vid bardisken på en taverna och hinkat mjöd. Men som ofrivilligt blir hjälten som tvingas rädda världen. Även resten av ensemblen är tacksamt färgstark. Med den lätt hysteriska magikern Doodad, den snabba tjuven Brisbayne och (så klart) - ruskpricken Nekromemnon - spelad som en förvriden blandning mellan Shakespeare och amerikansk wrestlare.

Men mer än något annat så finns det något underbart i att se en samling skådespelare som verkar ha genuint skoj. Deras energi känns genom TV-rutan och deras approach lyfter filmen enormt. De ger järnet och inte minst i de mer fysiskt krävande scenerna. Och just den känslan genomsyrar hela produktionen som väldigt tydligt varit fylld av folk som faktiskt bryr sig - inte bara skrattar åt och gör narr av det förgångna - utan hedrar vad som en gång var. Från den skitigt färgpaletten till de fladdrande ljusen, den tjocka röken som fyller så många av scenerna och inte minst den dum-pampiga musiken som är proppad av distade gitarrer och slagverk.

Allt är naturligtvis inte perfekt och en del scener urartar lite väl mycket i vad som bäst kan beskrivas som ren buskis, eller balanserar farligt nära gränsen. Det är dessutom absolut inte en film för den breda massan och är både högljudd, kaotisk och ostig - med en väldigt nischad publik i åtanke. Men för alla oss som växte upp med billiga Conan-kopior och som har direkt en ohällsosam fäbless för handmålade posters, plastsvärd och sunk - så är Deathstalker som en varm nostalgisk kram man aldrig vill ska ta slut. Den kommer inte att förändra världen, men den kommer definitivt att göra din kväll roligare. Så luta dig tillbaka i manchesterfåtöljen, dimma lavalampan och låt dig svepas bort till en värld fylld av monster, magi och skamlöst trams.