Deliverance

Filmen:
Vännerna Lewis, Ed, Bobby och Drew lämnar storstadens virrvarr bakom sig för en oförglömlig kanotutflykt i vildmarken. Nu snackar vi inte oförglömlig som att man sjunger "Kumbaya My Lord" kring lägerelden en stjärnklar natt, ser en dubbel regnbåge eller lyckas fånga in ett storögt rådjurskid att gosa med så det luktar människa och mamman stöter bort det. Nej, vi snackar oförglömlig så som att man får ett minst sagt obehagligt välkomnande av traktens inavlade lokalbefolkning och lämnas psykiskt ärrad för resten av livet.

Deliverance, eller Den sista färden som den kom att heta på svenska när den släpptes för fyrtio år sedan, är ett episkt äventyr som man bara måste ha sett. Den inledande banjo-duellen och squeal-like-a-pig-scenen har satts på en alldeles egen pedistal i filmhistoriens hall of fame. Få filmskapare har lyckats fängsla publiken på samma sätt som John Boorman gjorde när han skrämde livet ur världens alla friluftsmänniskor och Georgias turistnäringslobbyister. Inte ens John Boorman själv har lyckats tangerar sina bedrifter, varken för eller efter Deliverance.

Nyckeln till Deliverance framgång finns i Boormans träffsäkra regi och hur han lyckats fånga kontrasten mellan den natursköna tystnaden och den annalkande katastrofen som väntar de utblottade camparna ute i ödemarken. Intrigens vidd gör att filmen aldrig hakar upp sig på varken våldet, karaktärernas samvetskval eller relationerna och publikens intresse bibehålls effektivt genom hela förloppet. När allt går ungefär så fel det bara kan sätts våra friluftsuktande vänners moral, överlevnadsinstinkt och värderingar på prov och det hela är en fröjd att följa.

Men Deliverance har också sina brister. Dom ligger varken hos regissören eller hos det sammansvetsade skådespelargruppen med John Voight och Burt Reynolds i spetsen, utan snarare i de åldersrelaterade åkommorna. Med dagens mått mätt så är berättar tekniken tok-förlegad. Långa utdragna scener, märkliga klippningar och svårföljda dialoger i hel- och översiktsbilder väcker skuldbelagda tankar om att en snygg re-make kanske skulle vara på sin plats. Om man nu inte är en obotlig nostalgiker som brukar skicka arga brev till kommunen när dom målar om bussarna eller river ett igenbommat landshövdingshus som ockuperar A-läget i centrum och luktar Martins gympapåse för att ortens alkisar bryter sig in och uträttar sina bestyr.

Men trots sin ålderstiga berättarteknik och sitt förlegade bildspråk så är detta en film som sopar gatan med de flesta av dagens titlar. Deliverance är, och kommer alltid att förbli ett stycke filmhistoria och den nya Blu ray-releasen är ett ypperligt tillfälle att utöka filmsamlingen med en tung titel och tjäna lite enkla prettopoäng. Har du inte sett den? Se den! Har du redan sett den? Se den igen på Blu ray! Och därmed basta!

Bilden:
Kvalitén på denna BD-utgåvan är som väntat inte att jämföra med dagens Blu rays. Men med tanke på att mastern fullkomligt blomstrar av defekter, brus och flammande färger så har Warner ändå utfört ett gediget restaureringsarbete. Inledningsscenerna är förvisso bortom all räddning, men det blir tack och lov bättre. Det har spacklats flitigt med high-definition och man har med klart godkänt betyg lyckats ruska liv i bilden.

Deliverance visas i formatet 2.40:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudet levereras av ett DTS-HD 5.1 Master Audio-spår som inte heller är direkt att jämföra med dagens motsvarigheter. För det mesta så rör det sig om en framtung historia som hottats upp lite varstans med omvälvande miljöljud. Dialogerna låter dock fortfarande primitivt plåtaktiga, men i sammanhanget så upplevs det mer charmigt än störande. Vad som däremot verkar upplyftande är filmens udda, men legendariska banjo-soundtrack. Sannerligen stämningsfullt!

Extramaterialet:
Extramaterialet är mer informativt än underhållande. En rad dokumentärer om bakgrunden till filmen som byggs på att dom numera gamla gubbarna som spelade Lewis, Ed, Bobby och Drew sitter och kallpratar. Kanske roar det den som är stormförtjust i filmhistoria, men annars blir det ganska segt och mastigt efter ett tag.