
Filmen:
Actionfilmslegenderna Sylvester Stallone och Wesley Snipes gör upp i Joel Silver-producerade actionpangaren Demolition Man från 1993. Numera ser man inte mycket av de gamla rävarna. Sylvester Stallone börjar trappa ner på karriären och Wesley Snipes gör karriär som kåkfarare då han åkt dit för skattebrott.
Året är 1996 och Los Angeles har blivit en krigszon. Anarkin kryper närmare och det är bara råbarkade poliser som John "Demolition Man" Spartan (Stallone) som vågar sätta sig upp mot buset. Ärkefienden och sadistiske mördaren Simon Phoenix (Snipes) kidnappar en liten flicka och förskansar sig i en sliten industrilokal och John Spartan kallas in för att lösa problemet. Fast han kallas inte för Demolition Man för ingenting utan hela rasket sprängs i luften tillsammans med 30 stycken oskyldiga civila. John anklagas för mordet och fryses in tillsammans med Simon Phoenix. Snabbspolning till år 2032. Los Angeles har blivit San Angeles och allt är frid och fröjd, brott existerar inte och onyttig mat är olagligt. Ett drömsamhälle helt enkelt. Dessvärre lyckas Phoenix fly och de våldsovana poliserna paniksmälter fram John Spartan som de vill ska hjälpa dem.
Det fanns en tid då man kunde komma undan med sliskiga actionfilmer. Demolition Man är ett lysande exempel på detta. När jag var femton år var Demolition Man en helt obeskrivligt bra actionfilm. Men tiden har inte varit nådig mot Joel Silvers actionspektakel. Jag har väl blivit äldre, tråkigare och kanske en aning mer kräsen. Det skrattretande flamsiga manuset är något av det sämsta jag skådat med så många logiska luckor att man baxnar. Framtidsvisionen är inte trovärdig för fem öre och är överdrivet serietidningsaktig och pinsam. Det känns verkligen slarvigt. Det finns också några olösta trådar. Till exempel den om John Spartans försvunna dotter, vad hände där?
Demolition Man förtjänar inte att kallas actionfilm. Det är actionfilmsparodi som saknar ett viktigt element, humor. Fast när Sly svingar tv-apparater mot Wesley Snipes lyfter jag dock lite på mungiporna. Den här versionen av filmen kallas även Pizza Hut-versionen. Då Taco Bell inte satt sina klor i europa bytte de helt enkelt ut Taco Bell mot Pizza Hut. Den urkassa voice-overn och dåligt digitalt ditsatta logotyper framkallar en del skratt. Skådespelarinsatserna är inte något att hylla precis. Sylvester Stallone grymtar och slåss filmen igenom och Wesley Snipes trippar runt som en speedad hamster. Sandra Bullock vill nog helst glömma den här filmen. Jag kan inte rekommendera Demolition Man till någon.
Bilden:
Med sina 18 år på nacken visar Demoliton Man ålderstecken. När det mörkar på är det groteskt suddigt och brusigt vilket för tankarna till VHS-tiden. Även ljusa scener lider stundtals av riktigt taskig skärpa och färgerna känns artificiella. Hud ser konstig ut och svärtan är som sagt dassig. Demolition Man levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.
Ljudet:
Inte heller ljudet är något att hurra för. Grundmaterialet räcker helt enkelt inte till för att tillfredsställa ens den mest okräsna filmtittaren. DTS-HD Master Audio-mixen är medioker på sin höjd. Dialogen låter fullt godkänd större delar men lutar åt det burkiga hållet emellanåt. Surroundeffekterna är sparsamma och förstärker inte ljudbilden någonting alls. Basen är fånigt tam och vapnen låter fjösiga.
Extramaterialet:
Det enda i extramaterialväg som erbjuds är ett tradigt kommentatorsspår av regissören Marco Brambilla och producenten Joel Silver. Sömnpiller.