Den fördömde - Tredje kriminalfallet

Filmen:
Ligger du vaken om nätterna i väntan på att någon ska göra ännu en film där en extremt trött Roffe Lassgård i rollen som kriminalpsykolog löser mordfall tillsammans med en bunt generiska arbetskamrater som läser sina repliker på det där oerhört krystade och allmänt skitnödiga sättet som bara svenska skådespelare kan göra i svenska filmer? Grattis, du har fått din mycket märkliga önskan uppfylld.

Den fördömde - Tredje kriminalfallet baseras i likhet med de två tidigare kriminalfallen på Michael Hjorth och Hans Rosenfeldts böcker om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och är inte bara totalt befriad från all form av spänning, utan också så oavsiktligt underhållande att det bitvis känns som att titta på en parodi på svenska polisfilmer. Tre flickor hittas döda i en gruva, varav en är "lajvare, dataspelsnörd och med tre självmordsförsök bakom sig" (ordagrann replik från filmen) och samtliga har en koppling till att de kollat på en konsert med dödsmetallbandet The Ugly. Efter att Rolf Lassgård varit nere och tittat på brottsplatsen i ungefär en minut och sexton sekunder lyckas han komma till insikt med att kvinnorna minsann blivit mördade och att det inte rör sig om något självmord som man först hade trott. Plötsligt blir det uppenbart att det förstås måste vara en seriemördare som är i farten. En seriemördare som letar rätt på självmordsbenägna kvinnor och vars identitet är så lätt att lista ut att man överhuvudtaget undrar varför man bemödade sig att försöka göra det till något mysterium.

Jakten på denna seriemördare blir exakt lika spännande och engagerande som att titta på ett avsnitt av Allsång på Skansen. Det finns i vanlig ordning inget större fokus på själva spänningen, utan snarare på allt runtomkring. Kollegor som är otrogna med varandra. Lite tjafs. Far-och-dotter-problem. Poliser som drömmer om att åka på utbildning till FBI-högkvarteret Quantico i USA och en himla massa svengelska namedroppningar av diverse personer och platser i Amerikat. Lite gråt. Men framförallt en massa utfyllnadsbabbel i tid och otid som inte gör någonting annat än att ta bort ännu mer fokus från all form av tänkbar spänning.

I ett av filmens många misslyckade försök till spännande scener hukar sig ett gäng poliser utanför en misstänkt persons lägenhet när den "spännande" musiken plötsligt bryts av att finska ärkesopan Tomas Laustiola, med lika stor inlevelse som någon som läser en pizzameny, kastar ur sig "Haaaan klätrar nerh ti grannehnnn" varpå mannen grips utan minsta lilla bekymmer efter att ha försökt klättra ner från sin balkong. Det är ett genomgående problem under hela filmen. Scener som försöker bygga upp till någon som helst form av spänning bryts på ett eller annat sätt av oavsiktlig komik som förtar precis all stämning på ett ögonblick.

Att sen dialogerna på klassiskt svenskt polisfilmsmanér saknar all form av naturlighet och flyt gör knappast saken bättre. Det är direkt olidligt att titta på när skådespelarna kastar ur sig den ena högtravande repliken efter den andra. Hur svårt ska det egentligen vara att försöka lyssna på replikerna efter att man skrivit dem? En del saker låter bättre i skrift än i prat. Det säger sig själv. Men att så många manusförfattare till svenska polisfilmer inte fattat det ännu är helt obegripligt. Inte för att manuset är det enda problemet i den här sorgliga ursäkten till film. Regin och klippningen är emellanåt så amatörmässig att det känns som att titta på ett bedrövligt hobbyprojekt snarare än något som faktiskt kostat en hel del pengar och visats på bästa sändningstid på SVT.

Den fördömde - Tredje kriminalfallet är så menlös, spänningslös och allmänt värdelös att det vore ett direkt hån mot alla sevärda filmer därute ifall du istället för att ägna tid åt dem slösade bort dyrbara minuter på det här eländet.

Bilden:
Rent bildmässigt håller Den fördömde - Tredje kriminalfallet inte mer än en hyfsad kvalitet med en relativt bra skärpa fylld av tydliga smådetaljer. Färgerna känns å andra sidan överlag ganska platta och livlösa, medan svärtan pendlar mellan att vara okej och att kännas alldeles för grådaskig. Definitivt ingen bildkvalitet som lämnar några bestående intryck.

Bilden har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett burkigt och ganska platt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte direkt lämpar sig för att testa vad hemmabion går för. Ljudet håller mestadels till i de främre högtalarna och bara vid enstaka stunder letar det sig ut i de övriga högtalarna i mixen, men inte ens då blir det någon vidare surroundupplevelse att tala om. Dialogerna är dock relativt lätta att uppfatta, medan musiken känns alldeles för högt mixad.

Extramaterialet:
Här finns trailers för tredje och fjärde kriminalfallet i filmserien samt det mycket märkliga inkluderandet av "full credits", alltså eftertexterna till filmen, som ligger under extramaterialet på skivan.