Den gröna milen

Filmen:
Det är lite kul att två av de bästa filmerna som bygger på skräckfarbrorn Stephen Kings litterära verk (Nyckeln till frihet och Den gröna milen) saknar såväl läbbiga spöken som nagelbitande skrämsel och istället handlar om relativt vanliga människor i fängelsemiljöer.

I Den gröna milen spelar Tom Hanks huvudrollen som den sympatiske fångvaktschefen Paul Edgecomb som ansvarar för fängelsets avdelning för dödsdömda i 30-talets USA. Ett jobb bestående av många invanda rutiner, men som en dag förändras markant då en ny fånge anländer till avdelningen: en gigantisk svart man vid namn John Coffey vars kroppshydda mer påminner om en björn än en människa. Edgecomb blir fort nyfiken på Coffey eftersom han trots sin respektingivande fysik visar sig vara en varm och förstående individ som bär på en stor hemlighet. En hemlighet som kan skapa mirakel.

Den gröna milen är till skillnad från Nyckeln till frihet inte befriad från övernaturliga inslag. John Coffey besitter förmågan att kunna hela människor och det är inte helande i samma hokuspokusartade tramsanda som det ofta ser ut i verkligheten, utan det här är "the real deal" där sjukdomar botas genom handpåläggning. Det kanske låter flummigt, men verkligheten är en annan. Frank Darabont som stått för både manusarbetet och regin förvandlar Kings berättelse till en hjärtvärmande och gripande berättelse där helandet hela tiden känns naturligt snarare än som en störande gimmick. Man engageras i berättelsen och följer med stort intresse karaktärerna i deras handlingar - små som stora. Darabont lyckas göra även situationer som då fångvaktarna förbereder en avrättning eller då Tom Hanks försöker urinera utan att svimma av smärtan från en njursten till scener man minns långt efter titten.

Mycket beror på skådespelarna som varenda en gör kanoninsatser. Hanks är sympatisk som vanligt, David Morse gör ett fint jobb i det tysta som fångvatskollega, Sam Rockwell är ljuvlig som helgalen fånge och Michael Clarke Duncan är oförglömlig som den muskulösa jättebebisen John Coffey. Darabont har haft en fin ensemble att arbeta med och kramar ur magiska insatser av hela bunten, men inte ens dem kan rädda den allt för långa speltiden från att bitvis lämna en kraftig träsmak i baken.

Den gröna milen klockar in på 3 timmar och 8 minuter. Det är ungefär 30 minuter för mycket, tyvärr. För det finns nämligen en del scener som dras ut onödigt länge och som egentligen inte tillför någonting av värde till filmupplevelsen, men dessa scener till trots är Den gröna milen en fantastisk film som inte kommer att lämna någon oberörd. Man ska ha ett hjärta av sten och tårkanaler av färgkritor för att inte snyfta till åtminstone en eller två gånger under titten.

Bilden:
Den gröna milen ser riktigt bra ut på BD med varma och inbjudande färger som följer Darabonts vision med en färgpalett bestående av lite lätt nostalgiskt bruna toner på ett troget sätt, men samtidigt som färgerna imponerar, så finns det också moment där det hela blir för kraftfullt - mörka hårfärger och allt för skarpa färger i övrigt tenderar att se aningen för skarpa ut. Även svärtan blandar och ger en aning då man i vissa scener visar upp en ohyggligt bra svärta för att sedan tappa i detaljer och kännas aningen grådaskig i andra scener.

Skärpan är dock fantastisk (med porer och svettpärlor i krispig HD) liksom djupkänslan som verkligen skänker filmen ett bra tredimensionellt djup med förhöjd närvarokänsla.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som gör sitt jobb utan att egentligen briljera särskilt mycket. Det är ett dynamiskt och stabilt ljudspår som fångar upp en härligt levande ljudmatta bestående av diverse bakgrundsljud som fågelkvitter, knackande järngaller och klagorop från olika fångar. Det är inte överdådigt på något sätt, men välmixat och kraftfullt när det finns behov till det - som i scenerna med den elektriska stolen där det obehagliga ljudet av elektricitet svävar omkring i rummet genom en mycket väl fungerande surround. Basen hade kunnat användas lite flitigare och möjligtvis att dialogerna skulle ha kunnat vridas upp ett snäpp i volym, men i övrigt har Den gröna milen ett stabilt ljudspår.

Extramaterialet:
Här finns inget nytt jämfört med DVD-utgåvan som kom häromåret, men det är fortfarande en del intressanta grejer att ta sig igenom. Frank Darabonts matiga kommentarspår där han fyller ut 3 timmar med roliga anekdoter, lite tekniskt prat och en hel del beröm till alla medverkande i filmen. Här finns också ett par trailers samt några minidokumentärer där man bland annat visar hur filmen skapades, Michael Clarke Duncans screen-test och hur man applicerade make-up på Tom Hanks i förhoppningen om att han skulle kunna spela den äldre versionen av sig själv i filmen, men resultatet är precis som det här klippet visar inte mycket att hänga i julgranen och Darabont gjorde rätt som gav rollen som den åldrade Paul Edgecomb till en annan skådespelare istället.