Den oändliga historien

Filmen:
Wolfgang Petersens tolkning av författaren Michael Endes fantasyroman Den oändliga historien från 1984 har en speciell plats hos oss 70-talister. När dumburken fylldes av Magnus och Brasse och diverse östtyska dockteaterprogram kom Den oändliga historien som en befrielse. Jag kommer ihåg att jag satt som klistrad på stolen i kvartersbiografen på fritidsgården i Östersundsförorten Torvalla och kände mig salig. Historien om Bastian och landet Fantasien var det bästa jag någonsin sett.

Ynglingen Bastian känner sig ensam. Sen hans mamma gick bort har han flytt in i fantasin och dagdrömmarnas värld till sin pappas stora förtret. Dessutom har skolkamraterna utsett honom till hackkyckling. En dag när några ligistgrabbar jagar honom gömmer han sig i en bokhandel. Där får Bastan syn på en bok som bokhållaren Koreander beskriver som "farlig". Givetvis snor Bastian med sig den och börjar läsa. Boken handlar om landet Fantasien som hotas av något mörkt och farligt som håller på att sluka hela världen. Deras enda hopp är bisonjägaren Atreyu som ger sig ut för att stoppa "Intigheten" med hjälp av några lustiga figurer som en sömnig fladdermus, en racersnigel, en vis jättesköldpadda och Bastian själv faktiskt.

Den oändliga historien är en tidlös fantasysaga. Trots att den har 26 år på nacken känns den inte alls gammal. Det skulle väl vara den klämkäcka titelmelodin då. Som familjefilm är Den oändliga historien perfekt. Handlingen är lagom enkel och lätt att förstå utan att bli för larvig. Visst, den har sina fåniga stunder men det här är ingen sockersöt Disneysaga. Den är mörk och har en del potentiellt traumatiska scener med läskiga varelser och sorgliga uppbrytanden.

De för tiden fantastiska specialeffekterna får man inte glömma. När filmen gjordes var det tuffaste som kunde göras med datorgrafik ett roterande rutnät ungefär, så det var bara att ta fram hantverkararmén. Dockorna och animationerna håller hög klass även med dagens mått. Det känns befriande att få se lite hederligt miniatyr och dockarbete igen.

Den oändliga historien är inte för alla. Bitvis segar den ner totalt och det är lätt att tappa intresset. Har du inte sett filmen tidigare och börjar närma dig trettio-strecket kanske du inte får ut mycket av den. Filmen är till för yngre individer och oss nostalgisökande gamlingar.

Bilden:
Trots att 26 år passerat sen filmen släpptes lös på biograferna har den åldrats med värdighet. Färgerna är fortfarande fylliga och bilden är riktigt bra för en film från den tidsperioden. Skärpan varierar filmen igenom, långa stundar är det knivskarpt och det kryllar av detaljer men ibland tappar den fokus. Svärtan kan jag inte klaga på, de mörka partierna har många nyanser och tappar inte mycket detaljer. Bilden brusar en aning men det är inte så att det stör. Hellre det än de vidriga brusreduceringstekniker som smetar ut bilden till oigenkännlighet. Den oändliga historien levereras på en BD25 med VC-1 kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Det här är första gången Den oändliga historien får flerkanalsljud. Ett DTS-HD Master Audio-ljudspår gör sitt bästa men dessvärre hjälper det inte ljudet så mycket jag hade önskat. Redan i början då den kända titelmelodin spelas låter det konstigt. Ljudet är på tok för vasst och basen fläskar samtidigt på, inget mellanregister alls. Någon större surroundupplevelse är inte Den oändliga historien heller. Surroundeffekterna är sparsamma och det bjuds enbart på lite omgivningsljud i surroundhögtalarna som prasslande löv och lite musik. Dialogen låter också instängd och otydlig. Fast basen är tung. När stengubben rullar på med sin motorcykel skakar krukorna ner från fönsterbänkarna. Ett pluspoäng till Giorgio Moroders synthbetonade soundtrack som är rent örongodis för en synthnörd som mig själv.

Extramaterialet:
Inget extramaterial på skivan.