Den svarta Dahlian

40-talets Los Angeles. Detektiverna Bucky och Lee utreder ett mordfall på den unga skådespelerskan Elizabeth Short. Och det är nu alla deckarförfattare ska få en déjà vu-attack eftersom Den Svarta Dahlian är en filmatisering av James Ellroys noirklassiker som heter just Den svarta Dahlian. Och japp, James Ellroy är han som skrivit boken bakom finfina filmen L.A. Confidential. Men tillbaka till Bucky och Lee och det däringa mordet som visar sig vara svårlöst. Värre blir det när mer eller mindre hela stan verkar vara inblandad och det blir, som man brukar säga och se lite då där noiraktig ut; en mörk resa genom den kriminella undre världen.

Som ni ser står Scarlett Johansson (eller "Det levande förspelet" som jag brukar kalla henne) med i rollistan, hon spelar nämligen detektivernas kärlekspartner. Scarlett gör i regel samma typ av femme fatale-roller oavsett om filmen heter The Prestige, Match Point eller vad som helst. Men hon är faktiskt riktigt kompetent på det hon gör vilket behövs här, framförallt när Josh Hartnett ger ett så barnsligt och minimjölksaktigt intryck som hattbärande detektiv. En av mina personliga favoriter, Hilary Swank, dyker också upp lite lätt sexuellt ambivalent och opålitlig.

Sexuellt ambivalent och opålitlig är lite av ett tema i Den Svarta Dahlian. Alla är otrogna med alla och alla misstänker varandra och mördar lite hur som helst. Tyvärr går det ut över storyn som blir i rörigaste laget och tempot orkar inte bära alla förvecklingar och intriger. Ett annat problem är att filmen inte känns speciellt tidstrogen och jag tycker nog att man misslyckats med att återskapa noirmiljöer och ett sotigt Los Angeles. Trist så klart, inte minst eftersom mycket av regissören Brian De Palmas personliga signum finns där såsom stilistiska knivmord och voyeurism. Och sminkningen och kostymeringen är delikat, Hilary Swanks look är till exempel klockren. Men som sagt, helhetsintrycket blir krystat, minst sagt. När jag lägger mig på en 5:a är jag förlåtande och gör det delvis för att jag ser lite av De Palmas känsla för det kittlande groteska, men det är inte mycket av det som ryms i Den svarta Dahlian.