Redan innan Buena Vista hade utannonserat att första säsongen av Desperate Housewives skulle släppas i slutet av november var jag i full färd med att trakassera Petter med påminnelser och förtäckta hot för att försäkra mig om att boxen omedelbart skulle hamna i min ägo. Jag tillhör nämligen den skamfilade minoritet som har lyckats undgå att se ett enda avsnitt av Lost, inte ens vet vilken kanal som CSI går på och jag vet nätt och jämnt att The 4400 är en serie och inte en bilmodell. Nämnda serier är säkert alldeles lysande, det tvivlar jag inte en sekund på, men det har inte blivit att jag tagit tid att engagera mig. Men det har jag däremot gjort i serien om de desperata hemmafruarna på Wisteria Lane och ända sedan pilot-avsnittet har jag varit hopplöst och bortom all räddning beroende. Faktum är att jag inte fastnat för en TV-serie på samma sätt sedan jag såg David Lynchs Twin Peaks som i mitt tycke fortfarande är den bästa serie som någonsin förgyllt svensk TV.
För de som inte får någon aha-upplevelse när ni hör namnet Wisteria Lane så är det den gata där den klumpiga och otursförföljda Susan, den obehagligt pedantiska Bree, den otrogna ex-modellen Gabrielle, utbrända fyrabarnsmamman Lynette och mansslukerskan Edit bor. Kort sagt huvudpersonerna i Desperate Housewives. Har ni sett filmer som Truman Show, Donnie Darko, American Beauty, Edward Scissorhands med flera så vet ni precis hur Wisteria Lane ser ut. Fallna löv täcker garageuppfarten, skolbussen stannar alltid strax utanför huset och allt ser ut som om att det vore bilder från en inredningstidning. Men bakom alla perfekta leenden så bubblar tragedierna och intrigerna avlöser varandra. Desperate Housewives är i mångt och mycket en parodi på den amerikanska (mar)drömmen där alla gör allt för att dölja hur de verkligen mår. Manusförfattaren har tagit en nypa drama, tillsatt en rejäl skopa komedi och spetsat med ett rågat mått traditionell kriminalhistoria. Resultatet blir en serie som förvisso inte alltid vågar vara samhällskritisk men ändå är snabb med att komma med pikar om diverse kontroversiella ämne som till exempel otrohet och homosexualitet. Och oavsett vilket samhälleligt patos som ligger bakom serien så är det i slutändan oförskämt underhållande.
Den elegant stilrena boxen innehåller hela den första säsongen, det vill säga 23 avsnitt á 40 minuter placerade på sex discar. Menyerna är lättöverskådliga och det är inga problem att orientera sig mellan avsnitten. Med över fem timmar extramaterial befarade jag att man hade satsat på kvantitet före kvalitet men jag kunde snabbt vifta undan de farhågorna. Förutom borttagna/förlängda scener och diverse kommentarspår återfinns flera inspelningsreportage med högintressant innehåll. Bland annat avslöjar manusförfattaren vad som egentligen gav honom inspiration till serien och skådespelerskorna kväver en gång för alla det ihärdiga ryktet om att de i verkligheten skulle vara bittra fiender. Utgåvan bjuder även på de specialinspelade scenerna där Oprah Winfrey (som deklarerar sin kärlek till serien i tid och otid) gör ett gästinhopp som nyinflyttad granne. Inspelnings-bloopers och kortare dokumentärer om hur man iscensatt kulissbygget finns också med. Bilden presenteras i widescreen där färgerna kommer väl till sin rätt. Ljudformatet är 5.1-ljudet där framförallt centerhögtalaren jobbar hårt med tanke på att serien är dialogcentrerad. Surround-högtalarna gör även sitt till där framförallt bakgrundsmusik och detaljer som fågelkvitter ger en fin audiell inramning.
Finns det någon som helst rättvisa i den här världen så blir Desperate Housewives-boxen vald till Årets Julklapp i den där årliga sammanställningen och jag blir hemmafru innan jag fyller 30. Annars har jag en väl utarbetad plan B; bekanta mig med Lost, ta reda på vilken kanal CSI går på eller läsa på lite om The 4400.