Jag gick ut hårt förra hösten och krävde att första säsongen av Desperate Housewives skulle få den där årliga utnämningen "Årets Julklapp". Med andra ord tyckte jag att första säsongen var riktigt, riktigt bra och föll pladask för mixen mellan svart komik, amerikanska drömmen-satir och traditionell dramaserie. Här i andra säsongen finns det fortfarande en del av det där kvar men det känns lite lika vasst och samhällsskådande som det gjorde i första säsongen (och framförallt de första 10-12 avsnitten). Men livet på Wisteria Lane lunkar så klart på som vanligt, det vill säga dagarna fylls med otrohetsaffärer, mord och familjemedlemmar som hålls inlåsta i källaren. Inte konstigt att "bli hemmafru" står som nummer två på min Måste bli-lista, precis under "Bli förd till Lost-ön".
Inledningen på andra säsongen känns aningen vek och det fokuseras en del på den nyinflyttade familjen Applewhite som jag konstigt nog aldrig fastnat för riktigt. Med det tar sig efterhand och triangeldramat mellan den virriga Susan, hennes ex-man och manslukerskan Edit är en fröjd att följa. Detsamma gäller för den neurotiska perfektionisten Bree och faktum är att hon i slutet av säsongen blir så skvatt rubbad att hon nästan repriserar sin roll som übergalningen Kimberly i Melrose Place. Säsongsavslutningen är även den riktigt bra och bjuder på tillbakablickar från när alla huvudrollsinnehavarna flyttade in på gatan, Brees första möte med de andra grannarna är obetalbart rolig.
Säsong 2 är inte lika bra som första säsongen, det är inte mycket mer med det. Den är dock fortfarande sevärd och värd att införskaffa så fort den sjunkit lite i pris. DVD:n är betydligt mer färgglad än vad den vita första säsongen var, de 24 avsnitten ligger på sex skivor och den sjunde ägnas helt och hållet åt bonusmaterialet. Extramaterialet är liksom på första säsongen bra och omfattande, bara till att berömma Buena Vista för att man precis som man gjort med Lost-boxarna behåller ursprungsmaterialet från den amerikanska utgåvan. Bland höjdpunkterna återfinns några storylines som inte visats samt borttagna scener samt samtal mellan manusförfattaren och hans mamma (som serien inspirerats av).
Bildåtergivningen är alldeles utmärkt och Wisteria Lane dryper av färger och detaljer. 5.1-ljudet hållet måttet men sätts aldrig på prov i några kraftmätningar, möjligen hade man kunnat önska sig lite mer tryck när det äntligen händer något rent audiellt.