Det levande slottet

Det finns vissa saker som man av olika anledningar aldrig glömmer. Händelser som man låser in i minneskassaskåpet för evig förvaring. De flesta amerikaner minns exakt vad de gjorde och befann sig när Kennedy blev mördad. Tyskar minns exakt vad de höll på med i det ögonblicket när de fick reda på att muren fallit. Och animefans kan nämna det exakta datumet då de såg sin första Miyazaki-film. Själv konsumerar jag en del anime men är långtifrån någon expert som rabblar Naruto-repliker i sömnen så därför kan jag faktiskt inte erinra mig datumet. Men jag minns att det var senhösten 1998 och några filmstudenter hade visning i någon gudsförgäten källare i någon förort till Lund. Filmen var Princess Mononoke, en produktion som sedan befästs sig som en av Studio Ghiblis allra mest uppskattade och hyllade filmer.

Men jag ska skona er från mina dammiga anekdoter och istället dra handlingen som kretsar kring den tillbakadragna Sofie som lever ett alldeles vanligt liv och fördriver dagarna som försäljare i en hattbutik. Ungefär som jag alltså. Minus hattaffären, det vanliga livet och tillbakadragenheten. Men den lugna tillvaron blir det snart ändring på när Ödeshäxan släntrar in i butiken och innan de där klassiska tre röda sekunderna hunnit passera har häxan kastat en förbannelse över Sofie. Och nästa gång hon ser sig i spegeln är det en 90-årig skröplig gumma som tittar tillbaka, inte vidare lyckat för Sofie som inte är redo att börja tänka på pensionsfonder och reumatisksalvor riktigt ännu. I hopp om att hitta någon som kan bryta förvandlingen lämnar hon staden, och jag vet att Crash Boom Bang är en Roxette-låt men ungefär så låter det när den vackre trollkarlen Hauru dyker upp med sitt flygande mekaniska slott. Sofie ansluter sig till det förryckta sällskapet i slottet och sluter en överenskommelse med den buttra elddemonen Calucifer.

Även om jag återgett de huvudsakliga handlingsdragen är det som så ofta i animefilmer betydligt mer komplicerade parallellhistorier med komplexa karaktärer som inte låter sig fångas i en vanlig synopsis. Trollkarlen Hauru borde egentligen belönas med en egen recension; en lynnigt självutplånande romantiker med lite för tunga bördor på sina axlar. Karaktären för tankarna till Dorian Gray, ni vet han som säljer sin själ för evig ungdom i en Oscar Wilde-roman.

Ghibli har som vanligt åstadkommit ett rasande snyggt konstverk till film och det är lika spännande varje gång det flygande slottet stannar till på ett nytt ställe och nya miljöer introduceras. Miyazaki skulle väl få en stroke om han hörde att jag jämförde hans handgjorda animeringsteknik med Dr Snuggles men faktum är att sättet som de bägge produktionerna sprudlar av liv även när det gäller vanligtvis statiska saker som träd, berg, vatten och så vidare påminner lite om varandra. Allting lever ett eget liv i de oerhört detaljerande miljöerna. Vilken av Miyazakis filmer man föredrar är så klart en smakfråga men själv håller jag Det levande slottet tämligen högt. Inte minst eftersom jag tycker att han återvänt lite till sina rötter. Förvisso har han så gott alltid lagt ner mycket tid på att få välskrivna kvinnoporträtt i sina filmer men Det levande slottet är dessutom lite mer radikal och vågad rent manusmässigt vilket den västvänliga Spirited Away inte var på riktigt samma sätt även om det var en bedårande film.

Jag såg Det levande slottet första gånget för nästan exakt ett år sedan på Malmös Filmdagar, en årlig tillställning där Sveriges recensentelit sitter och tittar på kommande filmer. Efter filmen uttryckte många att den hade varit alldeles för lång, något som man ofta brukar höra när det är en animerad film som delvis riktar sig till en yngre publik. Precis som om att den publiken vore dagsländor som dör efter ett fåtal timmar och inte skulle kunna offra två timmar på en film. Jag har helt enkelt aldrig förstått det resonemanget att animerade filmer inte skulle kunna vara lika långa som vanliga spelfilmer. Däremot kan jag ge personerna som sa det i just detta fallet lite rätt. För aningen långdraget känns det nog trots allt och att döma av det lite tillrättalagda slutet så kan man nästan ana att Mr Miyazaki har antydan till ett bultande Disney-hjärta innanför västen trots allt. Men bara nästan.

Eftersom det inte tillhör vanligheterna att jag recenserar animefilmer måste jag som avslutning ta tillfället i akt och berätta vilken min favorit i genren är. Och svaret är, kanske lite överraskande, Vampire Hunter D: Bloodlust. Den misantropiska och fåordiga läggningen i kombination med att ha en talande vänsterhand är rätt oslagbar, underbar film.