Diary of a Wimpy Kid

Filmen:
Det finns så mycket jag hatar med Diary of a Wimpy Kid att det skulle krävas 16 stycken A4-papper fullspäckade med ilskna svordomar, hånfulla kommentarer och obehagligt mycket gnäll om hemska barnskådespelare för att till fullo uttrycka min avsky mot den. Men det får räcka med den här recensionen och ni har förstås redan fått er en liten uppfattning kring mina tankar om denna sorgliga ursäkt till komedi.

Diary of a Wimpy Kid handlar om en överspelande liten unge vid namn Greg (den typ av överspel som utmärker sig genom att man utan att sätta ord på det säger "titta på mig, titta på mig, titta på mig" med sina överdrivna gester som någon uppmärksamhetstörstande stackare) som bävar inför att börja på det hemska middle school som hans storebror berättat så förskräckliga saker om. Det som sedan händer är att nämnda unge siktar på att bli den coolaste och mest populära valpen på hela skolan. En uppgift som kan bli knepig när hans bekantskapskrets består av en massa nördar och andra utstötta personer.

Huruvida man kommer skratta eller inte åt Diary of a Wimpy Kid hänger väl egentligen på två saker. Att du tycker det är jätteroligt med feta ungar som pressar ihop sitt magfläsk för att ge illusionen av att naveln pratar (han lägger dessutom till med en robotliknande röst under processen) samt att du älskar den sortens överspel som Macaulay Culkin körde med i Ensam Hemma-filmerna. För sådant finns det gott om i Diary of a Wimpy Kid. Inte en enda av barnskådespelarna, med undantag för Chloe Moretz, gör bra ifrån sig och skapar enbart massvis av frustration hos den som tittar. Inte heller de vuxna gör mycket väsen av sig. Steve Zahn känns helfel som pappan i familjen och mamman i familjen spelas av den där hemska kvinnan från Baksmällan som höll Ed Helms fast i koppel genom hela filmen - och henne är det meningen att man ska köpa som mamma? Mer genomtänkt casting nästa gång, tack.

Problemet med Diary of a Wimpy Kid ligger dock inte först och främst hos skådespelarna (eller jo, egentligen), utan i det hemska manuset. Hur ska man kunna rota för huvudpersonen när han är en självupptagen tölp som tror att hemligheten till att få sig respekt är att göra sig till och göra allt för att bli känd? Man vill bara ruska om karaktären och be honom snyta sig och acceptera verkligheten. Givetvis kommer inte den tänkta målgruppen till Diary of a Wimpy Kid överanalysera allt lika mycket som mig och de kommer säkert också att köpa det hemska skådespeleriet utan att ens blinka. De kommer skratta sig hesa åt alla snor-, bajs-, tjockis- och kisskämt.

Men till alla vuxna som överväger att titta på den. Lyd mitt råd och håll er långt borta från skräpet. Det här är ingen film. Det här är själslig tortyr.

Bilden:
Diary of a Wimpy Kid levereras med en strålande BD-transfer där framförallt färgerna imponerar stort med sin fyllighet och nästan serietidningsaktiga utseende, det är en ren fröjd för ögonen att titta på. Men skärpan är inte lika imponerande och känns lite väl mjuk i många lägen, det vägs dock upp en aning av att djupet i bilden är riktigt bra och att svärtan håller sig på en hög nivå genom hela filmen.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Nej, här bjuds det inte på några ljudexplosioner eller surroundextravaganza, utan istället är det ett ganska mediokert DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte utmärker sig på något vis. Dialogerna låter helt okej och musikinslagen är kraftfulla i många lägen, men surroundeffekterna lyser med sin frånvaro under nästan hela filmen, det är egentligen bara i ett parti som utspelar sig i en skog som de bakre högtalarna vaknar till liv med några sköna stämningsljud som följd.

Extramaterialet:
Här bjuds på en hel rad med bortklippta scener som på sin höjd får en att rycka på axlarna. Man förstår ganska omgående varför de inte hittade sin väg till den färdiga klippningen.