Dinner for Schmucks

Filmen:
De senaste åren har Judd Apatow gått fram som en ångvält med sin nörd/idiot-genre. Fast han har absolut allt inte patent på den. Jay Roach har med sina Meet the Parents och Austin Powers-filmer samt Borat minsann bevisat att han också kan. I Dinner for Schmucks har han tagit hjälp av komikerduon Steve Carell och Paul Rudd, en inte helt obekant duo som åter igen gör gemensam sak i en remake av den mer än tio år gamla franska mörka komedin Le dîner de cons.

Tim (Paul Rudd) får sitt livs chans att imponera på chefen och ta ett kliv upp i företagets karriärsstege. Men för att nå dit måste han gå på chefens middag och ta med sig en jubelidiot att göra narr av. Tim gillar inte alls idén men att få lämna sjätte våningen och kliva upp på sjunde lockar. Som av en slump stöter han på Barry, en socialt inkompetent skattmas med en mycket udda hobby, han stoppar upp möss och placerar dem i miniatyrlandskap. En klockren middagskandidat.

Dinner for Schmucks hade alla förutsättningar i världen för att bli en komediklassiker men Jay Roach fegade och stoppade Steven Carell och Paul Rudd i förutsägbara roller som bara skriker typecast! Jay har inte alls utnyttjat Steves förmåga att gestalta komplexa karaktärer utan låter han här bara flamsa runt i två timmar. Det är inte värdigt gamle Steve. Den ojämna humorn och nonsensfilm-känslan gör inte saken bättre. Paul Rudd är också för helylle och trevlig för att göra sig trovärdig.

Det som räddar filmen från ett kalkonbetyg är ett gäng bikaraktärer som gör filmen mindre plågsam. Jag måste erkänna att Zach Galifianakis som gjorde briljanta Baksmällan lockar fram ett gäng skratt i sin hysteriska roll men det känns som att bäst-före-datum börjar gå ut. Även Jemaine Clement levererar med en vansinnigt bisarr insats som sliskig konstnär. Tyvärr ligger filmens fokus för mycket på Steve Carell som inte kunde vara mindre förutsägbar och ointressant.

Dinner for Schmucks är en mobbningsfilm med komediambitioner men Jay Roach missar målet ganska grovt och saknar finess. Kvar blir bara missförståndskavalkad som inte alls är rolig och filmen är också på tok för lång. Transportsträckorna är långa och ledsamma. Dinner for Schmucks är en av årets stora besvikelser och jag vill ha tillbaka två timmar av mitt liv.

Bilden:
Bilden i Dinner for Schmucks gör mig inte besviken. Det är en härligt högupplöst bildupplevelse med varma färger och sjuk detaljrikedom. I inledningssekvensen får vi se Barrys mus-samling och det är ett helt makalöst pilljobb som ligger bakom. Varje litet pälshår går att urskilja. Skärpan är kanon och närscener imponerar speciellt med mycket detaljer. Färgpaletten är som sagt varm och fyllig, tonerna är lättsamma för ögonen och huden ser naturlig ut. Även svärtan imponerar. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Även på ljudfronten imponerar Dinner for Schmucks. Det krävs ingen actionrökare som pressar basen och surroundhögtalarna till max för att få högt ljudbetyg och Dinner for Schmucks är ett lysande exempel på detta. DTS-HD Master Audio-mixen är dynamisk och detaljerad. Dialogen är klar som tusan och surroundkanalerna är om inte de mest intensiva som sett dagens ljus snyggt integrerade i ljudbilden. Även basen samspelar. Dinner for Schmucks gör Blu-ray-formatet rättvisa och bjuder på en härlig bild och ljudupplevelse.

Extramaterialet:
Paramount slänger med lite extramaterial för den som vill se mer. Det första som erbjuds är en standardmässig bakom-scenen featurette med snabbt tempo och en hel del rövslickeri. Därefter en featurette om skapandet av mus-dockorna, helt klar intressant. Sen kommer den obligatoriska bloopers-rullen med några roliga misstag men större delen upptas av till synes omotiverade skrattanfall, inte ens roligt.