District 9

Filmen:
District 9 är en film proppad av kontraster. Den föddes som en hyllad amatörkortis på Youtube. Den iscensattes med hjälp av världens hetaste filmsnille (Peter Jackson) men med en larvigt liten budget. Filmen i sig är en rapp och ruskig berättelse där det blandas pseudo-dokumentära inslag med traditionellt sci-fi-smisk. Ibland blir den filmen nästan bipolär i sin ambition att ständigt vilja överraska. Och det är det som i slutändan också gör att jag med glädje puttar upp betyget på en saftig maxpott.

Nej.

Det händer inte ofta men ibland, någon gång ibland, ser jag en film som både definierar en genre och samtidigt expanderar den. District 9 är en sådan film. En berättelse så rik av liv, så trollbindande och så spännande att jag inte kan göra annat än kapitulera.

Historien om rymdvarelserna som satts i en 20 år lång karantän strax utanför Johannesburg är lika upplyftande i sin ganska grunda tematik som den är tänkvärt vettig, smidigt berättad och effektiv i sitt bildspråk. Blandningen mellan låtsasdokumentär och superpolerad sci fi-action (i ett rasande tempo) fungerar ypperligt och varje liten bildruta i District 9 andas briljans.

En oförlåtande kommentar om människans fördomsfullhet ligger i grunden och trots en enkel story baserad på en enkel premiss tappar Blomkamp aldrig tråden utan är knivskarpt säker genom varje scen. Här finns massor av originalitet (något som vanligtvis är en bristvara i genren) samt fantastisk dynamik mellan akterna, mellan de lugna delarna och då de verkligen hettar till.

Skådespeleriet i District 9 andas indie-film rakt igenom, fast på ett bra sätt. Uppenbara improvisationer ger scenerna liv och här existerar en äkthet som det nästan går att ta på. Huvudkaraktären Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley) genomgår en radikal förändring som karaktär men växer i grunden endast måttligt inom regissör Blomkamps ramverk. Men det gör inget. Inte ens ett par felsägningar och ett par klumpiga scener gör något. District 9 är briljant ändå, eller kanske just därför.

I slutändan är hela filmen en uppvisning i storslaget och intelligent filmskapande som helt enkelt bara måste hyllas. Hårt.

Bilden:
Blu-ray-utgåvan erbjuder väldigt bra bild i 1.85:1-ratio proppad med härliga färger och magnifik detaljrikedom. Svärtan är aningen tveksam i några scener men överlag är detta så nära ett referens-ex man kan komma utan att heta Benjamin Button. De lågupplösta, inklippta, delarna när kameran stannar vid en TV som sänder ut ett nyhetsklipp om karantän-omplaceringen av utomjordingarna skapar en kontrast mot det handkamerafotade materialet som merparten av District 9 består av. I slutändan är det väldigt få Blu-ray-filmer som når upp i denna klass.

Ljudet:
Filmen är genial, bilden är fantastisk... ljudet är... sinnessjukt bra. Jag kan ärligt talat säga att jag bara hört två filmer på Blu-ray med bättre kvalitet och det är The Incredible Hulk samt Transformers 2. Efter dessa två storstudio-giganter rankar jag med lätthet District 9 som med ett makalöst välgjort DTS-HD Master Audio 5.1 lossless-spår imponerar hela vägen igenom. Presentationen är otroligt balanserad, dynamiken enastående liksom klarheten i alla ljudeffekter. Fiffigt användning av surroundkanalerna, perfekt mixad dialog samt avgrunsdjup bas gör detta till en maxpoängare.

Extramaterialet:
För en gångs skull dyker det upp en intressant och fantastiskt välgjord film på Blu-ray som dessutom levereras med mängder av häftigt extramaterial som man kan spendera timmar (och åter timmar) med att grotta ned sig i. Den bästa delen av extramaterialet är tveklöst kommentatorspåret av regissören Neill Blomkamp där han bland annat pratar en del om kortfilmen Alive in Joburg, bland annat. The Alien Agenda: A Filmmaker's Log är en tredelad featurette som även den erbjuder en grymt intressant inblick i skapandet av filmen, att den dessutom levereras i 1080p gör naturligtvis det hela ännu smaskigare.