Disturbia

Man skulle kunna agera tröttsam surgubbe (eller tantfarbror om nu Petter fick bestämma) och bara avfärda Disturbia som en kopia på Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården. Men det vore bara korkat. För då skulle man inte bara gå miste om en genreöverskridande film som lyckas med bedriften att blanda såväl humor, sorg, kärlek och isande spänning i en närmast perfekt symbios - utan också en av fjolårets bästa filmer.

Hollywoods nya älskling Shia LaBeouf spelar huvudrollen som Kale, en ung kille som efter att gett sin spanskalärare ett inte alltför vackert blåöga döms till 3 månaders husarrest. Rastlösheten infinner sig snabbt och Kale börjar då spionera på sina grannar i brist på annat- och det som till en början ter sig som oskyldiga saker att bevittna förbyts snabbt mot någonting hemskt. Kale börjar misstänka att en av grannarna är en seriemördare och med hjälp av sina vänner börjar han söka efter bevis. Frågan är bara om inte vissa saker är bäst att lämna ifred, kallblodiga mördare har liksom en tendens att ogilla när folk lägger näsan i blöt.

Disturbia börjar sävligt. Nästan obehagligt stillsamt. Man slappnar av. Njuter av det snygga fotot och det varma skådespeleriet. Sen drar regissören D.J. Caruso igång föreställningen med, bokstavligt talat, en smäll och resten av filmen är en intensiv nagelbitare som både underhåller och skrämmer. Jag gillar hur man gång på gång ändrar förutsättningarna i filmen. Hur man ena stunden sitter som på nålar kring något spännande bara för att sekunden senare fnissa åt något larvigt skämt som charmtrollet LaBeouf använder som flörtknep på granntjejen. Det är en balansgång som egentligen är dömt att misslyckas, men Caruso och manusförfattarna lyckas på något vis få det att kännas som det mest naturliga i världen.

Nyckeln till att man lyckas så bra är för att man behandlar samtliga genrer med stor respekt och levererar precis det som den särskilda genren är tänkt att stå för. Thrillerdelarna är verkligen spännande, dramabitarna är verkligen gripande och så vidare. Det enda jag inte riktigt gillar är hur man i slutet av filmen hamnar i något slags malplacerat "övermänsklig mördare som hämtad ur en slasherfilm"-läge. Då är den tidigare så ljuvliga balansgången rejält i gungning.

I övrigt är alltså Disturbia en riktigt bra film där man inte bara lyckas bra med att blanda genrer, man har även välskrivna karaktärer som är lätta att relatera till (detta då man varit smart nog att få ungdomarna att verkligen agera som ungdomar), duktiga skådespelarinsatser (med David Morse som mördare är det svårt att misslyckas liksom), bra val av musik och ett snuskigt läckert foto. Denna rekommenderas varmt!

DVD:n är även den riktigt bra med ett mastigt ljudspår och en bild som, med undantag för lite dålig skärpa i några scener, imponerar stort. Extramaterialet är välfyllt med kommentarspår, bakom kulisserna, bortklippta scener, musikvideo, bildgalleri, någon form av frågesportquiz och en biotrailer.