Djävulen bär Prada

Jag erkänner villigt att jag gick och såg Djävulen bär Prada bara för att få vältra mig i Chanel, Dolce Gabbana, Calvin Klein och andra märkeskläder som temat och handlingen inbjöd till. Och Entourage-skådisen Adrian Grenier tänkte jag visst glo lite på också. Efterhand som filmen fortlöpte blev jag dock positivt överraskad, inte för att Djävulen bär Prada är något skrikande mästerverk som jag kommer kräva att få begravas tillsammans med men det finns få utkomna DVD-filmer detta året som är så lyckosam i sitt försök att kombinera satirisk humor med dramainslag. Att den dessutom är så oerhört lättsmält och slinker ner lika lätt som steroider på ett bulgariskt tyngdlyftargym gör den till en perfekt film att se med flickvän/pojkvän/familj/troll eller vad man nu har i sin närhet. Eller ensam om man är eremit.

Handlingen då; småstadstjejen Andrea kommer till New York med en önskan om att få jobb i tidningsbranschen. Men som bekant är det ingen lätt industri att få in en fot i så när hon får ett allt-i-allo-jobb på modemagasinet Runway accepterar hon det motvilligt i väntan på att något annat ska uppenbara sig. Runway styrs med järnhand av chefredaktören Miranda som liksom titeln antyder är Djävulen själv. I alla fall vid en första anblick. Och modeindustrin bygger som bekant på ytlighet, flyktighet och just första anblickar. Att kräva att få fram manuskripten till den nya Harry Potter-boken så att hennes barn kan få läsa den är sådant Miranda kräver så där i förbifarten. Och då talar vi alltså om den osläppta boken som ännu inte kommit ut...

De seriösa dramainslagen består av Andreas långsamma förvandling från en måttligt klädsintresserad flicka till en modemedveten karriärskvinna som till slut blir som det folk hon tidigare ironiserat över. Och det är här Entourage-killen kommer in i bilden som hennes pojkvän som till slut tröttnar på att bortprioriteras till förmån för designerväskor. Komediinslagen består självklart av hela driften med modeindustrin där vardagen går ut på att ständigt hålla sig ajour med de senaste märkena och svälta kroppen för att kunna pressa sig i storlek 34:a. Modedrottningen själv spelas av Meryl Streep som är extraordinärt duktig precis som i allting annat hon varit med i och det är inte utan att jag hade unnat henne den där Oscars som hon var nominerad till som istället (förvisso välförtjänt) gick till Helen Mirren. Och känner ni igen Andrea så är det antagligen för att ni sett Brokeback Mountain där hon fick hångla med Jake Gyllenhaal i egenskap av hans fru.

Jag kan inte nog understryka vilken trevlig och lättittad film Djävulen bär Prada är trots det bagatellartade upplägget. Och ja, en orgie i snygga kläder är det visst också och i ärlighetens namn hade bara det räckt långt för mig i just detta fallet.

Det är Fox som stått för DVD-utgåvan och gjort ett riktigt bra jobb. Bilden är ljuvligt ren och luftig och Dolby-spåret pumpar ut ett helt okej ljud från framförallt centern. Extramaterialet förtjänar också en eloge med flera välgjorda featurettes, borttagna scener och kommentarspår med många konstellationsvarianter.