Dodgeball

Dodgeball översätts enklast till Spökboll, den där tröttsamma leken som utövades på skolans gympalektioner ni vet. Då är konceptet i filmen betydligt fräschare och förtjänar hur som helst extra innovationspoäng som den första Spökboll-filmen någonsin. Den snällmesige gymäga-ren Peter La Fleur ställer upp i en spökbollsturnering för att kamma hem den ansenliga prissumman. Vinstpengarna är tänkt att användas för att undgå att gymmet han äger köps upp av den dollarsliskige Mr Goodman (Ben Stiller). Spelet kan börja och regissören Rawson Thurber är inte sen med att komma in i matchen. Smålustiga och kvicka dialoger levereras på löpande band vilket gör att man kan stå ut med filmens förutsägbarhet. Som vanligt när Ben Stiller är inblandad är det massfabrikat av klichéskämt som gäller och Dodgeball driver friskt med såväl sportfantaster som överviktiga jänkare. Vad som gör det uthärdligt denna gång är det skruvade manuset och sköna karaktärerna. Sedan skadar det inte för alla slapstickälskare att en del bollar, som titeln antyder, verkligen träffar under bältet.

För att få någon som helst behållning av Dodgeball bör man lämna de mer avancerade delarna av huvudets innehåll utanför TV-rummet medan Ben Stiller och hans motspelare Vince Vaughn dukar upp till pubertal skrattfest. Flamsiga oneliners varvas med matchbilder från turneringen och oavsett vad man tycker om filmen lär man få sin bild av Spökboll förändrad för all framtid. För att understryka filmens nästintill absurda men självdistanserade tramsig-hetsfaktor dyker plötsligt David Hasselhoff (den brunlockige Baywatch-skådisen) upp och pratar tyska.